Kommer Sverige att få ett kvinnoparti eller snarare ett feministparti? Uppenbarligen gror det sådana tankar på flera håll. Förra partiledaren Gudrun Schyman (v) känner ett hårt tryck underifrån och skulle uppenbarligen inte säga nej om hon blir tillfrågad om partiledarposten.
Också professor Ebba Witt-Brattström, som tog initiativet till de så kallade stödstrumporna inför valet 1991, talar mystiskt om preliminära diskussioner som hon inte kan avslöja något om, men tydligen skulle tidigare jämställdhetsministern Margareta Winberg (s) vara bra som partiledare.
Behöver Sverige då ett feministiskt parti? Alla partier kallar sig numera mer eller mindre feministiska. Ingen hög manlig politiker kan avstå från att tala om jämställdhet och sina feministiska idéer. Problemet är bara att talet blir väldigt dunkelt när det kommer in på konkreta förslag
Mycket har faktiskt gjorts och en hel del planer finns, även om somligt är missriktat, exempelvis en lag om hur många kvinnor det måste finnas i bolagens styrelser eller särskilda kvinnoprofessurer. Erfarenheterna från USA är inte uppmuntrande. Varken när det gäller svarta och kvinnor har kvoter fungerat på det sätt som var tänkt.
Blir kvinnornas värld bättre av ett feministparti? Resultatet blir ju att just kvinnofrågor rycks ut ur sitt sammanhang och blir något särskilt som ska hanteras av kvinnor i stället för att ingå som ett naturligt element på alla politiska områden. Enfrågepartier brukar sällan bli långvariga.
Säkert skulle ett feministparti få ett rejält genomslag i massmedierna, Men vilka skulle rösta på det? Om det blev Gudrun Schyman skulle gissningsvis få borgerliga feminister känna sig manade att stödja partiet.
Ett rött feministparti skulle nog i första hand leda till en försvagning av vänsterpartiet och i någon mån socialdemokratin. Det är svårt att föreställa sig vem som skulle kunna dra väljare både från vänster och höger.
Nej, det rör sig nog snarare om en PR-kupp av samma slag som stödstrumporna så smart genomförde 1994. De hotade med en särskild kvinnolista i valet och skrämde därmed upp alla partier så att de lovade och svor på att de var feministiska. Så blev det ingen kvinnolista eftersom målet att sätta kvinnofrågorna på den politiska kartan var uppnått.
Sannolikt rör det sig om samma sak den här gången. Hotet ska skrämma framför allt regeringspartiet att snabba stegen framåt på den feministiska vägen. Det kan fungera.