Nyår i Afghanistan

Uppsala2007-03-22 00:01
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Socialdemokraterna kommer av allt att döma att stödja det förslag att höja taket för antalet svenska soldater i Afghanistan som regeringen lägger fram i dag. "Jag kan inte tänka mig att det blir några problem", säger Ulrica Messing som är ordförande i riksdagens försvarsutskott.
Det är bra. Men alla socialdemokrater har inte lika lätt att ta ställning. Förre försvarsministern Thage G Peterson har krävt att de svenska trupperna tvärtom ska tas hem. Och förra utrikesministern Lena Hjelm-Wallén har beskrivit den s k Isafstyrkan, där svenskarna deltar, som ett led i USA:s krigsmaskineri. De uttrycker, var och en på sitt sätt, föreställningar som om de togs bokstavligt skulle innebära att Sverige aldrig kan delta i operationer som initierats av FN om det finns risk för soldaternas liv eller om USA har någon roll i sammanhanget.

Isaf är alltså en styrka som tillkommit på FN:s initiativ. Medan den rent amerikanska operationen Enduring Freedom syftar till att militärt bekämpa talibanerna, syftar Isafs verksamhet till att öka stabiliteten i landet och möjliggöra en fredlig återuppbyggnad.
Samtidigt är det ofrånkomligt att uppgifterna för Isaf och för de amerikanska styrkorna ofta är svåra att skilja från varandra. Talibanerna betraktar även Isaftrupperna som fiender. Isaf står också sedan 2003 under Natobefäl och fick i höstas en amerikansk general som överbefälhavare. Amerikanska styrkor ingår också i Isaf, men USA står ändå bara för hälften av det totala antalet utländska soldater i Afghanistan.

Insatsen utifrån i Afghanistan är alltså multinationell. Den kan inte jämföras med den amerikanska (och brittiska) ockupationen av Irak som var resultatet av ett angreppskrig utan stöd av FN eller i folkrätten och grundades på felaktiga föreställningar om innehav av massförstörelsevapen.
Talibanerna i Afghanistan kom till makten i kaoset efter den sovjetiska ockupationen och som en följd av att världssamfundet då ignorerade vad som hände i landet. Talibanregimen gjorde sig till värd för al-Qaida och få ifrågasatte efter den 11 september 2001 USA:s rätt att i självförsvar gripa in militärt. Den afghanska regering som nu finns är ingen ockupationsregering utan har framgått ur en politisk process där alla betydande grupper i landet har medverkat och försöken att rekonstruera ett normalt samhällsliv har FN.s fulla stöd.

Däremot är det obestridligen så att säkerhetssituationen i Afghanistan åter försämrats, att regeringens auktoritet är begränsad, att korruptionen härjar och att återuppbyggnaden inte kommit långt. Man kan också, som Bo Pelllnäs i Svenska Dagbladet den 18/3, sätta frågetecken för hur och med vilken effektivitet de militära operationerna bedrivs.
Talibanerna är, som han påpekar, inte bara religiösa extremister utan har också nära band till den organiserade narkotikahandeln som i detta fall till stor del styrs från Pakistan, där talibanerna också kan röra sig ganska fritt. Ska regimen i Pakistan kunna spela någon positiv roll i kampen mot talibanerna så behövs troligen betydligt hårdare press än i dag.
Afghanistan behöver mycket mer än bara militärt stöd, men utan militärt stöd kan troligen inte mycket annat heller uppnås. Goda skäl talar därför för att Sverige - och andra länder som bidrar till Isafstyrkorna - samordnar sina militära insatser med handfast biståndsarbete för att få vardagslivet att fungera.
Läs mer om