Nystart för försvaret
Försvarets kris är nog till och med värre än vad man i allmänhet föreställer sig. Det räcker inte med det som är lätt att iaktta utifrån sjunkande anslag, svårigheter att upprätthålla motivation och osäkerhet om framtiden.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Tre av de högsta generalerna i försvarsmaktens ledningsgrupp kände sig kallade att bli den nye ÖB och lurpassade på varandra.
Problemen torde ha förvärrats av att det fanns utestående personfrågor utöver frågan om ny ÖB. Förordnandena för några av ledningsgruppens medlemmar hade gått ut och förlängdes under en period med endast en månad i taget, vilket naturligtvis medförde att
verksamheten blev ryckig till förfång för kontinuitet och effektivitet. Naturligtvis bär försvarsdepartementet ansvaret för att en sådan situation kunde uppkomma och fick bestå under så förhållandevis lång tid.
Efter att Håkan Syrén blivit ÖB och några av dem som uppges vara den huvudsakliga orsaken till problemen slutat kan man hoppas att personkemin inom den högsta militärledningen gradvis kan förbättras.
Men problemen inom försvarsledningen handlar inte enbart om personkemi, utan har betydligt djupare strukturella orsaker.
Det är ju också logiskt med tanke på att hela försvaret befinner sig i en genomgripande omvandlingsprocess av ett slag som saknar motstycke.
Försvarspolitikerna har det jämförelsevis lätt. De sammanfattar de senaste 15 årens utveckling, konstaterar lättvindigt att Ryssland inte längre är något hot (i varje fall inte under de närmaste tio åren) och att det följaktligen är dags att göra om det
gamla tunga invasionsförsvaret till ett "smalt men vasst nätverksbaserat insatsförsvar".
Det är generalerna och officerarna som har den svåra uppgiften. De flesta av dem har sina rötter i det gamla. De skall nu sätta kött på benen, förvandla slagorden till substans — och det i ett läge när anslagen krymper, samtidigt som anspråken på internationella insatser växer.
Det får sägas vara högst mänskligt om detta kraftiga korstryck till och från ger upphov till genuin osäkerhet, skarpa motsättningar och en tendens att sluta sig inåt och bevaka det egna reviret.
Chefen för försvarshögkvarteret talar t ex om att det "funnits fyra parallella ledningar som kört sina processer i fyra parallella spår".
Chefen för grundorganisationen funderar över vari skillnaden mellan det gamla invasions- och det nya insatsförsvaret består — utöver att det fasta kustartilleriet tagits bort.
Och chefen för operativa insatsledningen pekar på det kanske största strukturella problemet av alla. Inte nog med att försvaret utnyttjas som regionalpolitisk mjölkkossa, det har också hamnat i försvarsindustrins ledband.
Det blir allt tydligare att försvaret behöver en nystart. Och då måste också försvarspolitikerna, inklusive försvarsministern, äntligen ta ett ansvar.