Egentligen var klimatmötet i Cancún, Mexiko, ett lika gigantiskt misslyckande som det i Köpenhamn. Men eftersom förväntningarna var så låga betraktas ändå resultatet som en framgång. Trots att överenskommelsen mest består av uppmaningar och målsättningar, och trots att de viktigaste besluten för klimatet skjuts på framtiden.
Framgångarna först. Ett helt nytt FN-organ, Green Climate Fund (GCF), har bildats för att fördela pengar till klimatåtgärder i världens fattigaste länder. Dessutom beslutades att programmet för att förhindra skövling av regnskog ska fortsätta och att det ska finnas insyn i u-ländernas klimatrapportering.
Att Kina accepterade det sistnämnda var den enskilt största framgången i Cancún. Kina, som räknas som u-land i klimatförhandlingarna, har hittills varit en notorisk motståndare till att låta andra se fakta om landets utsläpp.
För värdlandet Mexiko har strategin varit tydlig under hela 2010: Låt oss se vad vi kan enas om i stället för att framhärda i omöjliga förhandlingar. Och Mexiko hyllas nu av alla inblandade för sin insats. Alla 194 stater är uppe på banan. Låt vara att vägen mot målet, att hejda den globala uppvärmningen, fortfarande är lång och oviss.
Allra mest hyllas Cancúnmötets ordförande, utrikesminister Patricia Espinosa. Hon visade i ord och handling att klimatförhandlingarna kan fortsätta i FN:s regi. Kaoset i Köpenhamn, där enskilda stater när som helst kunde blockera samtalen, ersattes av konsensus i Cancún. ”Konsensus innebär inte att ett land kan lägga in veto”, sade Espinosa och körde helt enkelt över Bolivias delegation när slutdokumentet antogs.
Problemet är förstås att Espinosastrategin aldrig skulle fungera med Kina och USA. Inte heller med de andra stora utsläppsaktörerna. Här kommer lurpassandet att fortsätta. Framför allt mellan stormakterna USA och Kina, som också har en handelskonflikt under uppsegling. Maktkampen gör att ingen vill göra åtaganden som missgynnar den egna ekonomin i förhållande till motparten.
USA och EU måste nu inse att Kina inte kommer att vika sig bara för att man viftar med klimathotet. Kinas historiska utsläpp av växthusgaser är obetydliga och man släpper fortfarande ut långt mindre per capita än de traditionella i-länderna.
Världens tillgångar av fossila bränslen räcker inte för att väst ska kunna tävla med Kinas tillväxt. De räcker inte ens för Kinas egen fortsatta utveckling. Redan nu är tillgången på kol ett hinder för Kina, som bara har 13 procent av världens kolfyndigheter.
Tillväxt på fossil grund är en återvändsgränd, oavsett klimathotet, och ju förr man ställer om desto bättre. Den insikten kommer nog inte heller att prägla klimatmötet i Sydafrika om ett år. Men för klimatets skull måste den komma inom en snar framtid.