Politisk handlingskraft är i grunden någonting bra. Med ett grundligt förarbete kan man argumentera för sin sak och skapa majoritet för ett beslut. Men om inte grundarbetet är ordentligt gjort blir det mest en parodi på handlingskraft, som i en tv-serie om kommunens ”starke man”, ungefär.
Förutsättningarna för några år sedan var att Uppsala kommun, landets fjärde största, behövde en ny arena. Ishallen i Gränby hade sedan länge tjänat ut. Därom rådde inget tvivel. Inte heller fanns tvivel om att Gränby var en bra placering för den nya arenan. Arenabolaget var redan i gång och privata intressenter fanns. Invigning skulle kunna ske 2012-2013. Vi kör, sade man.
Men så kom finanskrisen för två år sedan och företag började att dra öronen åt sig. Kommunens majoritet beslutade då att slänga in några köttben i form av uthyrningsgarantier och 150 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. Allt för att det övergripande målet om en ny arena skulle gå i uppfyllelse. Förslaget lades fram och drevs igenom, trots många frågetecken och en omfattande kritik. Den 27 september i år fattade kommunfullmäktige beslut om arenan.
Kommunledningen var mycket väl medveten om att man rörde sig i en juridisk gråzon. Det kunde handla både om brott mot lagen om offentlig upphandling och kommunallagen. Samtidigt sade man sig ha inhämtat stöd från ”juridisk expertis” på området. Den egna juridiska expertisen, fullmäktigeledamoten Eva Edwardsson (FP), expert på offentlig upphandling, lade dock ned sin röst när frågan avgjordes.
Enligt förvaltningsrättens dom har Uppsala kommuns agerande inneburit otillbörligt gynnande av det privata arenabolaget, som i och med det räntefria lånet och hyresgarantin fått ett ointagligt försprång på eventuella framtida konkurrenter. Kommunen försvarar sig med att arenaprojektet är av yttersta vikt för befolkningen och inte hade blivit av utan kommunala pengar.
Om det finns synnerliga skäl, som att rädda många arbetstillfällen, kan kommunalt stöd till företag undantagsvis accepteras. Ett företag som tänker driva en kommersiell evenemangsarena får däremot klara sig på egen hand. I det fallet skulle Uppsalabornas skattepengar bara användas för att göra projektet mer lönsamt, att fylla ägarnas fickor helt enkelt.
En myndighet som förväntar sig laglydiga medborgare bör inte ta lättvindigt på ett lagbrott. Transparens och tydlighet är viktigt i hanteringen av skattepengar. Även om det visar sig vara lagligt i slutändan bör man också i möjligaste mån undvika ”trixande” och komplicerade affärer i många led och med många inblandade bolag.
Nu måste man gå vidare och ta fram ett solitt förslag, antingen helt utan kommunal inblandning eller med kommunen som delägare. En arena måste det ändå bli om Uppsala ska behålla sin attraktionskraft. Den kommer något senare än tänkt, men förhoppningsvis då behäftad med mindre risker för Uppsalaborna.