Nästa helg läggs, kanske, den första byggstenen för en ny fredsprocess i Mellanöstern. Om Muhammed Abbas (Abu Mazen) väljs till ny president för den palestinska myndigheten så har Israel en palestinsk ledning med en annan hållning än under Yasser Arafat att förhålla sig till.
Muhammed Abbas har gång på gång förklarat att han anser att den väpnade intifadan som återupptogs år 2000 var ett politiskt misstag. Kampen för en palestinsk stat ska föras med fredliga medel.
Allt talar för att Abbas den 9 januari väljs till president för den palestinska myndigheten, även om den viktigaste förklaringen kanske är brist på starka motkandidater. Han får omedelbart enorma förväntningar på sig från den plågade palestinska befolkningen. Samtidigt kräver Israel att han på något sätt ska få stopp på de självmordsattentat som organiseras av Hamas och andra grupper som är uttalade motståndare till hela tanken på en fredsprocess.
Parallellt med det väntade maktskiftet på den palestinska sidan har också de politiska förhållandena i Israel ändrats. Ariel Sharon har fått knessets godkännande för sin plan att dra tillbaka trupper och bosättningar från Gaza (och en liten del av Västbanken) och Arbetarepartiet har inträtt som ny partner i regeringen. Israelisk militär tränar nu för uppgiften att, om så behövs, handgripligen lyfta bort bosättare som vägrar godta utrymningsbeslutet.
Många bedömare har utgått från att Sharons egentliga syfte med reträtten från Gaza har varit att i stället bita sig fast i hela Västbanken eller mycket stora delar av denna. Men samtidigt innebär reträtten från Gaza ett så starkt brott med många års bosättningspolitik att den i sig kan skapa en ny dynamik. Det kan, oavsett det ursprungliga syftet, bli mycket svårt för Sharon att i längden motsätta sig ytterligare reträtter också från Västbanken.
Det finns också bedömare som tycker sig se tecken på en allt starkare insikt både hos israeliska och palestinska ledare att båda har förlorat alltför mycket på fyra års våld för att vilja fortsätta som hittills. Bland allmänheten på båda sidor har denna inställning funnits länge, men politiken har bedrivits på de mest oförsonliga gruppernas villkor.
Det märkliga med denna konflikt är ju att nästan alla som intresserat sig för den i stora drag är ense om hur en lösning kan se ut och att de riktlinjerna tycks vara accepterade av en majoritet både bland israeler och palestinier. Ändå har varje detalj i en nödvändig kompromisslösning förvandlats till en symbolmättad ödesfråga eller utnyttjats som förevändning för att blockera hela processen.
Det finns därför alla skäl att varna för förhastad optimism. En ny fredsprocess kan kanske inledas men möjligheterna att köra fast är närmast obegränsade. Men något bättre tillfälle att börja om än detta lär inte ges på mycket länge.