Barack Obamas presskonferens i onsdags kom, inte oväntat, till stor del att handla om Syrien. Så har den också rapporterats i amerikanska och andra medier. Att platsen var Stockholm var inte det väsentliga. Och Obama försöker inför det nu pågående G20-mötet i Sankt Petersburg samla så stort stöd som möjligt, i USA och internationellt, för en aktion mot Assad-regimen.
Men har Obamas besök någon direkt betydelse för Sverige? Kommunikéerna och uttalandena hade nog kunnat komma till stånd ändå, även om officiella besök brukar betraktas som de naturliga tillfällena att offentliggöra sådant som man diskuterat länge i andra sammanhang.
Men på en punkt var Obamas personliga närvaro viktig. Det gäller naturligtvis besöket i Stockholms synagoga och sammanträffandet med anhöriga till Raoul Wallenberg. Det finns fortfarande frågetecken kring Wallenbergs öde sedan han gripits av sovjetisk militär i Budapest i andra världskrigets slutskede. Få tror att man på ryskt håll har uttömt sina möjligheter att få fram ytterligare information.
Obama kan inte personligen gripa in i de ryska myndigheternas arbete, men det har en stor symbolisk betydelse att USA:s president så tydligt intresserar sig för frågan och för Wallenbergs insatser. Obamas möte med Wallenbergs släktingar och med Siavosh Derakht från Malmö, grundare av Unga muslimer mot antisemitism och den förste mottagaren av Raoul Wallenberg-priset, var en stark markering av universella värden som också kan stärka dem i Sverige som förstår vikten av vaksamhet mot alla former av intolerans och hatpropaganda.
Samtidigt bidrar Obamas besök till att Raoul Wallenberg äntligen får en rättvisande plats i skildringen av modern svensk historia. Många år av försummelser och ointresse från det officiella Sveriges sida har nu avlösts av ett aktivt intresse som är viktigt både för historieskrivningen i sig och för den övergripande normbildningen i samhället.
Wallenberg var ingen yrkesdiplomat utan arbetade på en import- och exportfirma i Stockholm när amerikanska War Refugee Board erbjöd sig att finansiera en räddningsaktion för Ungerns judar. Han hade redan innan han anlände till Budapest haft en roll som sambandsperson till antinazstiska, västvänliga och judiska grupper i Ungern. Svenska UD gav Wallenberg plats på legationen i Budapest, men den amerikanska kopplingen var säkerligen känd på sovjetiskt håll. Den paranoide Stalin kunde förmodligen inte föreställa sig annat än att Wallenberg var spion för västmakterna.
Den svenska Wallenbergkommissionen 2003 ansåg att den svenska passiviteten sedan Wallenberg gripits både berodde på naivitet och på att man envisades med att se frågan som en amerikansk angelägenhet. När USA:s president nu personligen engagerar sig i fallet så blir Raoul Wallenbergs betydelse för Sverige ännu tydligare.