Vändpunkten kom i december när Obama mot alla odds lyckades få igenom flera stora uppgörelser med kongressen, bland annat om skatter och kärnvapen. För många väljare som ansåg att han rört sig för långt åt vänster framstod han åter som den rimlige pragmatiker de röstade på 2008. Hans tal för en dryg vecka sedan om dödsskjutningarna i Tuscon var, ansågs det både från höger och vänster, en retorisk triumf. Och det nyss avslutade kinesiska statsbesöket gav god politisk utdelning.
Lite förenklat kan man konstatera att Barack Obama övertygat om att han är av det rätta presidentvirket: den som kan samla nationen i svåra stunder, dra upp de stora riktlinjerna och är beredd att fatta beslut som kräver samarbete över blockgränserna.
Obamas budskap lyder att hans första två år gått åt att rädda USA från en depression. Nu, när krisen är över och tillväxten börjat få fart, är det dags att inrikta sig på investeringar som ska stärka ekonomins utveckling och ge fler jobb. Detta är vad han och demokraterna går till val på 2012 när Vita huset åter står på spel (planeringen och pengainsamlandet är redan i full gång).
Republikanernas svar på Obama var därför det väntade: mer pengar till utbildning, forskning och infrastruktur bidrar bara till att öka ett redan katastrofalt underskott som hotar USA:s framtida välstånd. Istället måste inriktningen ligga på stora nedskärningar i statens utgifter. Det var, heter det, vad väljarna röstade för i november.
Men många amerikaner vill inte att nedskärningarna drabbar dem själva, främst i välfärdssystemen där de stora besparingarna kan göras. Republikanerna, som nu har majoritet i representanthuset, är också politiskt splittrade i synen på budgetunderskottet. Ledamöter som står nära den inflytelserika Tea Party-rörelsen vill skära ännu mer.
Även om ekonomin fortsätter att accelerera kommer arbetslösheten att vara fortsatt hög fram till 2012. Barack Obamas strategi blir därför att hitta en medelväg, att framställa republikanerna som för radikala. Han måste hoppas att deras inbördes splittring består och att alternativet står mellan politisk paralys eller kompromiss, kompromisser som han utformar och kan ta åt sig äran av. Men det är en uträkning som kräver maximal tur och skicklighet för att gå ihop.
Obamas öde de senaste två åren – för att inte säga de senaste veckorna! – visar att inget kan tas för givet i amerikansk politik.