Den som överlever en amerikansk presidentvalskampanj och går segrande ur striden, är en fullblodspolitiker förtrogen med Washingtons politiska irrgångar, är en kallhamrad maktspelare som förvånas över få ting på jorden. Ändå är det svårt att i dessa dagar inte känna medlidande med president Obama. Han hann knappt väljas förrän botten gick ur USA:s ekonomi och landet råkade i ett fritt fall som bara kan jämföras med depressionen på trettiotalet.
Efter försök att nå politiskt samförstånd med republikanerna tvingas presidenten nu konstatera att USA är en djupt splittrad nation. Att under dessa förutsättningar driva igenom en sjukvårdsreform var ett politiskt kraftprov, som han bestod mot alla odds.
Obama ärvde två pågående militära konflikter, där avvecklingen av det amerikanska engagemanget i Irak redan hade påbörjats. När det gäller Afghanistan spelar han ett högt spel genom att sända ytterligare 30 000 man för att vända läget och göra en amerikansk urdragning möjlig. Det finns inga tecken på att det afghanska styret i Kabul blir effektivare eller ens pålitligt. Det ekonomiska stöd som ges tycks aldrig leda till att planerade projekt realiseras.
Man kan med fog fråga sig var de afghanska soldater och poliser som nu utbildas på sikt har sin lojalitet – hos regimen i Kabul eller hos den egna klanen?
De som USA kallar talibaner och som i stor utsträckning är de lokala klanledarnas beväpnade skaror, har uppfattat den amerikanska viljan att lämna Afghanistan med början redan 2011. De kommer att skänka USA de militära framgångar som krävs för att påbörja uttåget med hedern i behåll. Låt oss hoppas att svenskarna inte bli sist kvar för att låsa dörren och släcka ljuset.
Som nytillträdd höll Obama ett tal i Kairo som möttes av stor entusiasm i arabvärlden, men hans vilja att lösa Palestinakonflikten har sedan dess hänsynslöst torpederats av Israel. Först genom att offentliggöra nya olagliga bosättningar samma dag som vicepresident Biden anländer till Israel och nu senast genom att borda civila fartyg på internationellt vatten och använda ett kraftigt övervåld. Israels främsta fiende, Iran, måste betrakta det som sker med stor förvåning men med ännu större tillfredsställelse.
Tillkommer så oljekatastrofen i den Mexikanska golfen. När alla dess förfärliga följder står klara kommer presidenten att drabbas hårt politiskt. Ändå finns det ingenting som administrationen kunde ha gjort utöver det som BP själva förmår att göra. Det är oljebolagen som har personal och tekniska resurser. Problemet är att tekniken inte räcker till för att klara en katastrof på 1500 meters djup. Att borra efter olja på sådana djup är helt enkelt orimligt. Om ni ber aftonbön så är det nog dags att innesluta president Obama i den.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.