Demokraterna har inte bara republikanskt motstånd när USA nu väljer ny kongress. Man måste också övervinna de extrema förväntningar som Barack Obamas valrörelse, med temat ”hope and change”, ledde till 2008. Men lågkonjunkturen har satt sin prägel på valrörelsen.
Det mesta tyder på att det blir en republikansk majoritet i representanthuset. Möjligen kan demokraterna rädda kvar en övervikt i senaten där bara en mindre del av platserna står på spel. I senaten, där det är starkt fokus på delstaternas två kandidater, kan också den högerkonservativa Tea party-rörelsen i stället missgynna republikanerna då deras kandidater i flera fall har så extrema åsikter att de stöter bort väljare.
Det är inte i första hand bra motstånd som sänkt Obama och hans parti. Andelen väljare som tycker illa om sin president (disapproval) har på knappt två år stigit från 20 procent till över 50 procent, enligt opinionsundersökningarna. Förklaringen finns både i hanteringen av sakfrågor, som sjukvårdsreformen Obamacare, och i det amerikanska styrelseskicket.
I USA delas makten in i den lagstiftande (kongressen), den dömande (Högsta domstolen) och den verkställande (presidenten). Det är alltså presidenten personligen som fattar regeringsbesluten. Till sin hjälp har han rådgivare i form av egen stab liksom ministrar för olika sakområden. Men någon regering i svensk mening har han inte bakom sig.
Det finns således ingen person av Anders Borgs typ som presidenten kan skicka fram och förklara varför det var nödvändigt att rädda finansinstituten och bilindustrin. Om Obama vill förklara varför republikanernas beskrivning av ekonomin är fel, och om han vill nöta in budskapet att skattesänkningar inte är den enda lösningen för budgetunderskottet och arbetslösheten, då får han göra det själv.
Han har gjort några försök inför kongressvalet. Men det är komplicerade ämnen som inte lämpar sig för kärnfulla budskap i tv. Den långa, djupa långkonjunktur som följt på de akuta krisåtgärderna är i sig allt annat än ”hope and change”.
Att genomdriva sjukvårdsreformen var ett historiskt uppdrag som Obama bestämt sig för redan innan finanskrisen briserade. Han skulle lyckas där Bill Clinton misslyckades på 1990-talet. På axlarna vilade också förväntningarna från den nyligen bortgångne Ted Kennedy som brann för en allmän sjukförsäkring.
Allt fler börjar nu tveka om det var rätt tänkt av den nye presidenten. Kanske borde Obama ha tagit en sak i taget, och börjat med att se till att folk fick jobb. Demokratiska kongresskandidater pratar inte gärna om sjukreformen inför valet. Även om principen värnas har man också tvingats backa på flera punkter i förslaget, vilket gjort reformen mer urvattnad.
Tystnaden har öppnat för republikanska vantolkningar. Man har bitvis bedrivit ren skräckpropaganda, till exempel genom Sarah Palin. De korta, kärnfulla budskap går igen, men inte på det sätt som Barack Obama tänkt sig. Han längtar nog redan till presidentvalet 2012.