Sverige skall inte konkurrera med låga löner utan med kvalitet. Så brukar det låta från regeringens företrädare när helst de utmaningar som globalisering och ökad internationell konkurrens utsätter oss för diskuteras.
På ett allmänt plan är det lätt att instämma. Den givna frågan är förstås hur det skall åstadkommas. Och det lika givna svaret är att det skall ske med hjälp av en väl utbildad, högt kvalificerad och gediget kompetent arbetskraft.
Och den får man givetvis fram med hjälp av ett naggande gott utbildningssystem. Det finns förvisso skäl att fråga sig om vi har det, men för dagen är en annan aspekt viktigare att diskutera. För även om det med fog skulle kunna hävdas att svenska grundskolor, gymnasier och universitet låg i en odiskutabel världstopp är detta i sig inte tillräckligt.
Problemet är ju att utvecklingen går fortare nu än förr. Kunskaper åldras snabbare. Gamla yrken försvinner, nya tillkommer. Det blir allt vanligare att man får byta yrke under sitt yrkesverksamma liv, kanske rent av fler än en gång, Och framför allt krävs en ständig vidareutbildning och tillförsel av nya kunskaper.
Detta sker givetvis i stor utsträckning inom företagen, som en självklar del i strategin att ständigt höja kompetensen och på så sätt stärka konkurrenskraften och, i förlängningen, möjligheterna att överleva.
Men det finns också en individuell aspekt på detta. Man kan finna att det yrke man en gång valde förändrats så mycket att det nu finns andra yrken som ter sig mer lockande. Den som vill sadla om behöver lära nytt.
Då är det väldigt bra att ha ett individuellt kompetenskonto. Denna goda idé kläcktes för några år sedan och gick ut på att det skall införas ett individuellt, skattemässigt gynnat sparande att användas just till utbildning avsedd att utveckla individuell kompetens.
Riksdagen har fattat ett principbeslut om reformen och staten har lagt undan omkring sex miljarder kronor.
Nu inlöper den dystra underrättelsen att regeringen och stödpartierna ger upp planerna på kompetenskonton. De pengar som redan öronmärkts för ändamålet skall i stället bland annat användas för att finansiera slopandet av arvs- och gåvoskatten.
Någon begriplig orsak till detta har inte presenterats, utöver ett luddigt uttalande av en miljöpartist om "tekniska problem", som dock knappast kan vara omöjligt att lösa.
Med sömngångaraktig säkerhet tycks den nuvarande majoriteten ännu en gång misslyckas med att lösa en viktig framtidsfråga.