Så löd rubrik respektive slutmening i UNT:s huvudledare 12 augusti 2013. Det hade då gått ett par dagar sedan nazistiska Svenska motståndsrörelsen, SMR, utan tillstånd ordnat en manifestation mitt på gågatan i Uppsala, som ledde fram till att en man misshandlades blodig av några av nazisterna. Och som slutade med att SMR-anhängarna i procession lämnade platsen, sedan en av de två (!) poliserna på plats schasat bort dem. När polisförstärkning anlände var förövarna ur sikte. Kvar på gågatan fanns, sittande på marken, offret Anders Henriksson, med blodet forsande från huvudet. Och där fanns mängder av upprörda och besvikna Uppsalabor med massor av frågor ringande i huvudet. Hur kunde gärningsmännen komma undan, mitt framför ögonen på polisen? Och varför var där bara två poliser?
Med dagarna som gick väcktes nya frågor. Hur kunde poliserna undgå att se vilka som var gärningsmän? Hur kunde dessa få gå lugnt från platsen, utan att någon följde efter? Vilken riskbedömning gjorde polisen för Uppsalabornas räkning, med tanke på att SMR är en uttalat våldsam, beväpnad organisation? Även dessa frågor tog UNT upp i sin ledare i augusti. Några svar fick vi inte.
I februari i år lades förundersökningen ned, utan att någon av de inblandade nazisterna hörts av polisen om misshandeln. De uppfordrande frågorna förvandlades till skadat förtroende för ordningsmakten. Nazisterna konstaterade att de ”alltid kommer undan”. Tyvärr hade de en poäng.
Men nu, efter UNT-reportern Gusten Holms granskning av händelserna 10 augusti 2013, vilken identifierar två gärningsmän, har polisen ändrat sig. ”Det finns påståenden om att polisen inte ska ha vänt på alla stenar i det här fallet. Det handlar också om ett brott av speciell karaktär som har rönt stor uppmärksamhet i media”, säger länspolismästare Erik Steen. Han har beslutat att förundersökningen ska återupptas och ledas av åklagare.
Det är inte en dag för tidigt. Men om polisens uppvaknande beror på idogt arbete av journalister är det en fjäder i hatten för dessa – knappast för polisen. Och åsikten om att polisen inte vänt på alla stenar har funnits hela tiden. Liksom att misshandel, flera mot en, mitt framför näsan på polisen, är ett brott av ”speciell karaktär”.
Gott så, nu tas ärendet upp igen. Men det räcker inte. Varje gång SMR slagit till med våld, i Kärrtorp och på andra platser i Sverige, har polisen agerat som om den tagits på sängen. Efter Internationella kvinnodagen misstänks medlemmar i nazistiska Svenskarnas parti för mordförsök på demonstranter i Malmö. Men även denna gång svävade polisen på målet. Som om man vid det här laget inte förstått hur nazister opererar. Med provokationstaktik. Med våld och snack om självförsvar. Och genom att få polisen att verka handlingsförlamad.
Vad tänker polisen göra – nästa gång?