Jan Björklund menar att satsningar på unga framstående individer är botemedlet mot den socialdemokratiska jantelag som länge genomsyrat svensk forskning. De riktiga begåvningarna, som kvävts i den mediokra forskarmassan, ska nu lyftas fram.
Flotta satsningar på excellenscentra och särskilda spetsprojekt har dock funnits före alliansregeringen. Och genipengarna har tidigare inte visat sig vara någon patentlösning för genombrott och forskningsframgångar. Det är positivt om forskningsmedel, som Björklund antyder, i större utsträckning kan ges under långsiktiga villkor. Om det leder till att forskare kan ägna mindre tid åt att administrera ansökningsblanketter och sälja idéer till allehanda forskningsråd är det ett steg i rätt riktning. Det enorma krångel som omgärdar svenska forskningspengar är ett problem som behöver åtgärdas.
Men att ösa anslag över lovande akademiker ur elitfonder är ingen god idé i detta sammanhang. Det är oklart hur en check behäftad med särskilda snillevillkor hjälper den redan erkänt begåvade forskaren att nå nya upptäckter. Sannolikt riskerar det i slutändan också att gå på tvärs med ambitionen att minska byråkratin för forskarna.
Det som utmärker genombrottsforskning är att den sker i dynamiska och fria kunskapsmiljöer. Jan Björklund liknar själv forskarvärldens översta skikt med idrottseliten – där en stark topp kan inspirera den breda basen. Men för att nå sin potential behöver den talangfulla idrottaren hård träning, en duktig coach och inte minst ett lag eller en sparringpartner som stimulerar framsteg. Forskaren är ännu mer än idrottaren beroende av en bra utbildning och en omgivning som fostrar stringens och nytänkande. Den akademiska världen vilar i praktiken tungt på kollektiva processer.
Tyvärr finns inga genvägar till en frisk och livaktig forskningsskultur. Allmän finansiering som premierar självständighet och akademisk förmåga kan givetvis kompletteras med stipendier för särskilt löftesrika projekt och personer. Redan framstående institutioner kan gott stärkas ytterligare. Satsningar på att få utländska forskare till Sverige – något som också nämns på Björklunds lista – är också ett bra sätt att vässa forskningskulturen.
Regeringens forsknings- och innovationsproposition behöver dock främst fokusera på de grundläggande förutsättningarna i forskningens och forskarutbildningens finansiering. Duktiga forskare betackar sig nog för statliga talangtävlingar om de i stället kan lämnas i fred i labbet under villkor som är förutsebara och långsiktiga.