Oenighet är bäst?

Uppsala2005-09-15 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vad betyder det att miljöpartiet ännu inte ställt sig bakom regeringens budgetförslag, medan vänsterpartiet gjort det? Går sprickan att överbrygga? Vill regeringen verkligen gå miljöpartiet till mötes? Och vill miljöpartiet avstå från en viktig profilfråga?
En rad politiska kommentatorer utgår från att en kompromiss mellan regeringen och miljöpartiet kommer till stånd inom någon vecka. I DN menar Henrik Brors att både socialdemokraterna och miljöpartiet har ett gemensamt intresse av att vinna valet om ett år och därför kommer att sluta leden. I Aftonbladet tror Lena Mellin att Göran Persson just nu prövar de två samarbetspartiernas hållfasthet som tänkbara koalitionspartner efter nästa val. Om miljöpartiet inte viker sig så kommer partiet att riskera att ställas åt sidan.
Visst kan man argumentera på det sättet. Men det finns också en helt annan logik i den situation som nu uppstått. Det är inte alls säkert att regeringen och miljöpartiet verkligen vill enas i amnestifrågan — annat än om motparten ger upp sin linje.

Med vänsterpartiet med i båten fattas det en röst för att regeringen ska ha majoritet för budgeten. Men budgeten faller ju bara om de borgerliga och miljöpartiet enas om ett motförslag. Miljöpartiet överväger i stället att lägga en egen budgetmotion. I så fall räcker det att partiet röstar på sitt eget förslag och sedan avstår i slutvoteringen mellan de borgerligas förslag och regeringens för att socialdemokraterna ska få igenom sin budget.
Visst kan Göran Persson tycka att det vore bäst om budgeten gick igenom med tydlig majoritet och det röd-gröna samarbetet höll ända fram till valet. Allt annat ger ju den borgerliga alliansen gratispoäng.
Men samtidigt har socialdemokraterna solid majoritet i riksdagen för att avslå alla amnestikrav. Moderaterna går ju på regeringens linje och därmed är även de borgerliga splittrade. Lika övertygade som miljöpartisterna är om att deras linje är såväl moraliskt riktig som betydelsefull för mp:s väljare, lika övertygade tycks socialdemokraterna vara om att en amnesti är riskabel och inte ger partiet några nya väljare. I så fall har både s och mp goda — om än motstridiga — valtaktiska skäl för att inte komma överens.

Så har vi regeringsfrågan. Även om Göran Persson efter det norska valet sagt sig vara öppen för en koalition också i Sverige så finns en avgörande skillnad mellan länderna. Norska Sosialistisk venstre är inte ett kommunistparti. Att socialdemokraterna i Sverige skulle sätta sig i regering tillsammans med vänsterpartiet är svårt att föreställa sig. Den modell för koalition som Persson kan överväga är snarare den tyska, där socialdemokraterna och De gröna nu regerar ihop.
Miljöpartiet behöver knappast frukta att socialdemokraterna sätter sig i samma regering som Lars Ohly och samtidigt avvisar Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Och det viktigaste för partiet är förmodligen att behålla väljare som annars skulle kunna gå åt and­ra håll om man "säljer ut" sin linje i amnestifrågan.

En helt annan sak är förstås att hela situationen med en minoritetsregering och två stödpartier som ibland är med och ibland inte är orimlig. Väljarna bör veta vilka de ska rösta bort om de ogillar den politik som förs och vilka de tryggt kan stödja om de är nöjda med landets utveckling.
Göran Persson har för att slippa det tidigare otänkbara — att regera i koalition — skapat en situation där han ständigt tvingas förhandla med två andra partier utan att dessa för den skull behöver ta fullt ansvar för den politik som förs. Mer logiskt vore att antingen regera på egen hand, utan förhandlingar, eller att ta med miljöpartiet och låta vänsterpartiet självt avgöra om det vill fälla en socialdemokratiskt ledd regering. Inflytande och ansvar bör höra ihop.
Läs mer om