Få svenska ord har sådan positiv laddning som ordet sommarlov. Ordet betyder i de flestas medvetande en obruten räcka av dagar där solen och sorglösheten lyser i kapp för barnen, med bad, fiske och föräldrarnas odelade uppmärksamhet.
Så är det för många barn men det borde vara så för fler. Ty i Sverige finns det mitt i välfärden och mitt i sommaren en social ofärd som utgör en skarp kontrast till den gängse synen på sommar och sommarlov.
Nyligen kom det rapporter om att en hel del barn vistas på förskolan trots att det är sommar - och trots att barnens föräldrar har semester. Förklaringarna var bland andra att "det var bättre att barnen var på dagis när föräldrarna skulle spika på huset" eller "att föräldrarna behövde vila sig lite och att det var bättre att barnen då var på dagis. Den gemensamma tiden skulle sedan då bli bättre."
Detta är sannolikt en icke planerad och icke förutsedd konsekvens av enhetstaxan. Förhoppningsvis är det inte heller någon vanlig lösning på de kolliderande behov som kan uppstå i en familj. Ändå är det lätt att undra hur de föräldrar resonerar som prioriterar sina barn lägre än andra tänkbara semesteraktiviteter. Barn kräver inte oavbruten underhållning och syftet med förskola och daghem är att föräldrarna ska kunna sköta sina arbeten - inte att de ska kunna slippa sitt för-äldraansvar.
Det finns dock svårare sommarprob-lem i kommunerna och det gäller de barn som ständigt lever i välfärdens utkanter. Barn som har knepiga sociala förhållanden kan under terminerna klara sig tack vare ett "skyddsnät" som ofta består av kommunens barnomsorg, skola, fritidshem eller någon form av socialtjänststöd.
När sommaren inträder och personalen ska ta ut sin välförtjänta semester uppstår dock alltför ofta ett vakuum där barnet eller tonåringen helt plötsligt står utan stöd. Varje år kan vi läsa om hur organisationen Barnens rätt i samhället, Bris, noterar en ökad intensitet på sin hjälptelefon när det är lov. Många barn drabbas helt enkelt av kris under sommarlovet.
Kommunerna försäker självfallet göra vad som går och har i många fall ordnat aktiviteter så att barnen inte ska behöva vara utan fungerande vuxenstöd. Men kraven på effektivitet och på budget i balans gör att alltför många kommuner lämnar utsatta barn och ungdomar mer eller mindre vind för våg. Idrottsföreningar och andra gör stora insatser genom att t ex ordna fotbollsskolor och liknande aktiviteter under några sommarveckor. Men inte heller föreningslivet kan ordna allt.
Resultatet för de mest utsatta barnen är orimligt och ovärdigt ett civiliserat samhälle. Kommunerna kan inte ta semester från sitt yttersta ansvar för de mest utsatta.
Det betyder inte att kommunerna ska göra allt för alla, vare sig under sommaren eller annars. Men kommunerna borde kunna ta initiativ till samverkan mellan alla goda krafter så att någon form av stöd för de mest behövande finns också under semestertid.