I torsdags intogs Norrköping av hundratals moderater, som samlats där för den årliga partistämman. Eller ”arbetsstämman”, som Moderaterna själva numera kallar den.
Evenemanget fortgår till och med söndag och syftar till att lägga grunden för den politik som partiet vill driva framöver. Men framåtandan verkar ha fått ge vika för ett lite oroväckande nostalgiskt tonfall.
”Alla behövs” är den bärande parollen för den pågående stämman. Ledorden pekar naturligtvis mot jobbfrågan, och visionen om att färre människor ska behöva gå arbetslösa och leva i utanförskap.
Moderaterna själva verkar dock vara bättre på att tala om varför de har behövts än varför det fortfarande behövs. Både statsminister Fredrik Reinfeldt, som höll sitt öppningsanförande under premiärdagen, och finansminister Anders Borg, som äntrade scenen i går, talade framför allt i imperfekt. Deras summerande var inte helt olikt en halvljummen och smått oinspirerad best of-skiva, utan några nya hits att sjunga med till.
Reinfeldt inledde långt tillbaks i tiden, med Norges självständighetsförklaring 1814, och pratade om hur mycket det betytt för Sveriges utveckling att fred har rått sedan dess.
Därefter hyllade han Socialdemokraternas historiska jämlikhetssträvan, men liberalismens viktiga roll i frågor som näringsfrihet, allmän rösträtt och skolreformer glömde han däremot att nämna.
Slutligen gick Reinfeldt hårt åt 1968-generationens kraftiga vänstergir – ”gör inga fler socialistiska experiment med det här landet, är tipset” – innan han placerade in M:s samtida bidrag till det svenska samhällets framåtskridande i bilden. Ordning och reda i de offentliga finanserna, arbetslinje och kunskapsfokus. Men vad kommer sedan?
Finansminister Borg deklarerade tidigt i sitt tal att ”Det är vår uppgift att vinna valet och fortsätta reformera Sverige”. Sedan berättade han om hur mycket bättre Sverige stegvis har blivit sedan valen 2006 och 2010 och fram tills i dag.
ROT och RUT, färre förtidspensionärer och sjukskrivna, högre sysselsättning, samt starkt och medvetet agerande under finanskrisen. Gott så, men nu då?
Det bestående budskap som Borgs och Reinfeldts tal lämnar åhöraren med är att det mesta går bra och att det enda vi behöver göra är att tuffa på mot framtiden. Frågan är om väljarkåren håller med om den verklighetsbeskrivningen.
Visserligen påpekar Anders Borg även att den växande globaliseringen och ökade världshandeln innebär stora utmaningar för ett höglöneland i ”den gamla världen”. Att den ställer stora krav på utbildning, kreativitet och förändringsvilja hos befolkningen – om tillväxten ska kunna fortsätta och välståndet bestå. Där är han inne på något, men mycket mer konkret än så blir det inte.
Det är dock både sympatiskt och korrekt att han tydligt framhåller att utvecklingen är välkommen och nödvändig för att minska fattigdomen och de gigantiska klyftorna i världen.
Sympatiskt är också Reinfeldts betonande av invandringens betydelse för Sveriges utveckling och vikten av att respektera minoriteternas rätt att uttrycka sina respektive kulturella identiteter.
Trots det är det bestående intrycket att M är ett parti som för tillfället famlar efter nya, konkreta visioner att dela med sig av till väljarna. Just nu tycks partitoppen vara mer benägen att falla in i nostalgiskt tillbakablickande.