Närsynthet och ren dumdristighet präglar europeisk fiskepolitik. Trots det stora behovet av meningsfull reform har majoriteten av fiskeriministrar i EU-kretsen än så länge satt sig på tvären mot den pågående översynen. De kommande månaderna måste ministerrådet och Europaparlamentet enas om en lösning som ger möjligheter för haven att återhämta sig från långvarig misskötsel.
Havens svårgreppbara ekologi återspeglas mycket handfast i vår lokala fiskdisk. Den svenska torsken var till exempel för inte alltför länge sedan en populär stapelvara. Numera är den ett dyrt och sällan gästande inslag i fiskdisken. Exotiskt klingande artnamn som sillhaj och slätrocka var för 50 år sedan förekommande i svenska vatten och fisketrålar. I dag är de tillsammans med många andra arter praktiskt tagen försvunna.
Tyvärr kommer många – om inte de flesta – av de utländska fiskar som bjuds i butiken också från hotade eller hårt belastade bestånd.
Skotska och franska såväl som portugisiska konsumenter har märkt samma snabba förändringar. Medelhavet, Nordsjön och hela den östra delen av Atlanten har utsatts och utsätts för storskaligt överfiske. Precis som med torsken i Östersjön, blir ofta den översta länken i näringskedjan först utfiskad. Därmed rubbas hela ekosystemet och i takt med att överfisket fortsätter blir vattnen utarmade och fiskfattiga.
Förra året rapporterade FN:s matorgan FAO om att 32 procent av världens fiskbestånd antingen är överfiskade, minskar eller återhämtar sig från tidigare utfiskning.
Den destruktiva fiskepolitiken eldar på de akuta hoten mot världens havsmiljöer. Upp till en tredjedel av fångsternas värde i Japan, USA och EU utgörs av statliga subventioner, och ungefär 60 procent av de subventionerna går till att öka fiskenäringens kapacitet. Fiskekvoterna, som reglerar upptaget av en viss art i ett visst område, är både trubbigt utformade och för generösa mot fiskerinäringen.
Fiskekvoterna bidrar också till att fiskare kastar tillbaka en stor del av fångsterna i havet, nästan alltid död. Enligt EU-kommissionen dumpas 23 procent av fiskfångsterna på grund av kvotbestämmelser eller dålig lönsamhet.
En välbehövlig översyn av EU:s fiskepolitik har nu legat på EU-institutionernas skrivbord i ett par år. Europaparlamentet, som i och med det nya Lissabonfördraget tillsammans med ministerrådet och kommissionen har medbestämmanderätt på fiskeriområdet, har i denna process fångat upp ett brett folkligt motstånd mot fiskepolitikens konsekvenser. I flera länder har omfattande kampanjer förespråkat striktare skydd åt hotade områden och förbud mot de så kallade utkasten.
Det förslag som Europaparlamentet med en överväldigande majoritet röstade igenom i början av februari föreslår radikala men nödvändiga förändringar. Även kommissionen förespråkar ett förbud mot utkast och ett stopp mot överfisket.
Men det förslag som utmejslades av ministerrådet i slutet av februari går inte alls lika långt som kommissionen och parlamentet vill. Inställningen hos majoriteten av fiskeriministrarna, med Spanien, Frankrike och Portugal i spetsen, tycks hela tiden ha varit att ingen reform alls är en bra reform. Det är en dumdristig ståndpunkt också på medellång sikt.
Sveriges landsbygdsminister Eskil Erlandsson var den ende som röstade mot det urvattnade förslaget från ministerrådet. Många länder ville se ännu mindre förändringar i den befintliga politiken. Men i praktiken står länder som Tyskland och Storbritannien betydligt närmare Eskil Erlandssons linje än den linje som företräds av många sydländer.
En kompromissbearbetning av de olika förslagen mellan kommissionen, ministerrådet och parlamentet förväntas vara färdig i juni i år. Utsikterna för en konstruktiv överenskommelse borde vara goda. På den reformvänliga sidan står både förnuftet och opinionen.
Varken fiskare, konsumenter eller själva fisken skulle gynnas av att EU skjuter en nödvändig omställning på framtiden.