Det finns förstås skillnader. Medan Maud Olofsson armbågats om plats i den allmänborgerliga mitten, har Lars Ohly haft fritt spelrum på vänsterflanken. Men trots borgerlig regering, svår ekonomisk kris, svenskt deltagande i inte mindre än två kontroversiella Nato-insatser, MP:s glidning mot mitten och Socialdemokraternas snabba sönderfall som statsbärande parti – drömläge för en populistisk vänsteropposition – har V hängt kvar kring fyra, fem procent.
Man kan skylla på högervågen eller Anders Borgs ekonomiska trollkarlskonster, eller vad man behagar, men Lars Ohly måste bära sin del av skulden. En skicklig debattör, effektiv politiker – men han har inte förmått fånga dagen. Precis som C till sist förlorade hoppet om att Olofsson skulle kunna lyfta partiet, förväntar sig nu alla att Ohly ska kliva av inför V-kongressen i januari 2012. Ulla Andersson, Jonas Sjöstedt och Hans Linde har redan trätt ut på scenen som efterträdarkandidater, och i kulisserna smyger Rossana Dinamarca, kanske Josefin Brink, kanske andra.
Ohly själv säger sig inte vilja lämna partiledarposten, men det ville inte Maud Olofsson heller – tills hon plötsligt gjorde det. I C-fallet handlade det om att vinna tid för en mittenliberal kronprinsessa, Anna-Karin Hatt, och på så viset hindra den unga högerns Annie Lööf (nyss Johansson) från att segra på walk over. Hur chansningen ska falla ut får vi se i september.
Antagligen är det ett liknande scenario som nu utspelar sig inom V, för Ohly är naturligtvis inte dummare än att han begriper att hans tid som partiledare är över – kamraterna slåss ju offentligt om vem som ska efterträda honom. Innan denne lame anka lämnar posten, planerar han att sätta sitt avtryck på den kommande kongressen, och är nog ivrigt påhejad i detta av sina allierade i partivänstern, skrämda av Sjöstedts starka kandidatur.
Många i V talar nu för en språkrörslösning med delat ledarskap. Det möjliggör mer smärtfri maktdelning, men kräver också stadgeändringar och informella uppgörelser som kan bli lika svåra att enas om som själva partiledarskapet. Dessutom är det ett svaghetstecken – ett bevis för att missämjan mellan traditionalister och förnyare till sist blivit Vänsterpartiet övermäktig.