Ohlys pyrrhusseger
Vänsterpartiets kongress gick som på räls för traditionalisterna. De fick sin ordförandekandidat vald och sitt partiprogram antaget. Med enstaka undantag rensades förnyarna brutalt ut från partistyrelsen. Det blev en pyrrhusseger som pekar käpprätt åt återvändsgränden.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Om detta hade varit sant är det svårt att förstå varför kommunistledaren lade ner så mycket tid och engagemang på att polemisera mot massmediernas "nidbild" av partiet. Att slå in öppna dörrar är ju sällan någon särskilt produktiv sysselsättning.
Men Johan Lönnroth, Karin Svensson-Smith, Alice Åström och andra förnyare som med varierande grad av bitterhet uttalat sig om och från kongressen är inga massmediala hjärnspöken.
De står alldeles tydligt för en vänstersocialism av mindre dogmatiskt slag än den som nu gör sig bred i vänsterpartiet. På kongressen hade de inte mycket till utrymme, men bland vänsterpartiets väljare, särskilt de nya, och hos många av partiets ledande förtroendevalda i kommuner och riksdag har de av allt att döma starkt stöd.
När applådåskorna från Folkets hus i Stockholm tystnat står kommunistledaren inför den mycket svåra uppgiften att försöka ena sitt splittrade parti. Det blir inte alldeles lätt med tanke på att han arrogant avvisat
förnyarnas farhågor. "Erbarmligt" var hans karaktäristik på deras upprop från förra året. Den typen av snorkigheter förefaller inte vara den bästa av grundvalar för en positiv dialog.
Men motsättningarna inom vänsterpartiet handlar inte bara om skilda synsätt i fråga om partiets framtid och personliga antipatier. Man anar också antydningar till motsättningar som bottnar i skilda politiska perspektiv.
Aktivisterna i partiet känner sig uppenbarligen uppmuntrade av utgången av folkomröstningen och tolkar den som att det skulle finnas en ökad resonans i folkdjupet för gamla, maximalistiska kommunistiska krav: Ut ur EU! Förstatliga bankerna! Höj skatterna och öka de offentliga utgifterna!
På andra sidan står de många vänsterpartister som efter de relativt framgångsrika valen för vänsterpartiet under andra hälften av 1990-talet hamnat i politisk ansvarsställning, sedan vänsterpartiet avancerat från röstboskap till samarbetspartner i många kommuner och åtskilliga landsting.
Där tvingas de vänsterpartistiska kommunal- och landstingsråden att vara med och hantera en verklighet som ligger mycket långt från den plakatpopulistiska överbudspolitik som dominerade på partikongressen. Några av dem försökte sig också på den otacksamma uppgiften att få kongressen att förstå att skattehöjningar inte är någon långsiktigt hållbar väg för att finansiera den offentliga sektorn. Den förkunnelsen föll på hälleberget.
Motsättningarna inom vänsterpartiet lär fördjupas. Därav följer inte att det behöver bli en ny partisprängning. Troligare är att förnyarna droppar av en och en. Med ett mer dogmatiskt parti kan man också anta att en betydande del av de väljare som partiet tagit från socialdemokratin finner för gott att återvända till fadershuset. Ohly får suga på ramarna och putsa på parollerna.