Grekland håller på att genomföra det stålbad som EU och IMF villkorade stödlånen med i fjol våras. Budgetunderskottet är i rask takt på väg ned från dåvarande 15 procent av BNP till nu omkring 10 procent. Men priset har hittills varit högt hittills. Besparingarna (bland annat frysta löner och pensioner och anställningsstopp i den offentliga sektorn) har slagit hårt mot efterfrågan. BNP sjönk med hela 6,6 procent fjärde kvartalet och mycket tyder på fortsatt negativ tillväxt. För stora delar av befolkningen handlar det nu om att överleva.
Det är sannolikt ekonomiskt möjligt att krympa budgetunderskottet ned till tre procent på tre år, men knappast politiskt då man närmast riskerar ett uppror i landet. Regeringen har också gett signaler om man vill ha respit i ytterligare två år, till 2015. Långivarnas respons på detta, att Grekland borde sälja av tillgångar för att minska statsskulden, har gjort relationerna ansträngda inom EU.
Samtidigt i Lissabon förbereder Portugals regering en ansökan om stödpaket, det tredje landet som går samma väg. Officiellt säger man fortfarande att landet ska klara sina egna problem. Men alla bedömare utgår från att det kommer en ansökan i april då räntetrycket mot landet är fortsatt högt och ingenting hänt i positiv riktning.
Grekland och Portugal har betydligt mer djupgående problem än nästan alla andra EU-länder. På flera sätt var sammanblandningen i de så kallade PIIGS-länderna i samband med finanskrisen, länder med de största underskotten och skulderna, nästan smickrande för de båda. Här kommer återhämtningen att ta betydligt längre tid.
Historierna om korruptionen i Grekland är många och dessvärre sanna. Som den om sjukhuset med 40 fast anställda trädgårsmästare, men ingen trädgård. Sätten att slippa betala skatt har varit oändligt många, liksom förmånerna för de offentligt anställda. Regeringen har smörjt de egna invånarna med förmåner för att hålla sig vid makten och EMU med falska data om ekonomin. Nu ska allt rättas till på mycket kort tid och Grekland bedöms efter samma måttstock som alla andra.
I Portugal är utbildningsnivån mycket låg och omkring sju procent av invånarna är analfabeter. Först vid diktaturens fall 1974 fick man rätt till mer än fyra års grundskola. Portugal har mycket svårt att konkurrera på EU:s inre marknad, särskilt som många av de nya medlemmarna i öst både har hög utbildningsnivå och låga löner.
Ekonomier som är mer sunda i grunden kan till en början drabbas lika hårt av en kris, men har helt andra förutsättningar när det blir ”business as usual” igen. Dit kan även Irland räknas, trots att man i höstas tvingades att be om stödlån. Men Irland drabbades av en mycket olycklig kombination av spansk bygg- och fastighetskris och isländsk bankkris vilket gjorde situationen akut.
På toppmötet 24–25 mars kommer EU:s stats- och regeringschefer att ta upp frågan om att stärka stödfonden ESFS. Samt frågan om hur regelverket för stödländer ska se ut hädanefter. Processen kommer säkert att underlättas om det då står klart att Portugal blir det sista landet att söka stöd för den här gången.
Tyskland sitter på leken och kräver stramare budgetregler med möjlighet till sanktioner inom EU. På 20 års sikt ska alla länders statsskuld ned till 60 procent av BNP. För euroländerna ställer man extra hårda krav även på reformer av ekonomiernas funktionssätt. De tyska skattebetalarna tänker inte fortsätta att betala andras skulder. Det reella hotet är att Tyskland lämnar samarbetet vilket i praktiken betyder slutet för EMU och euron.
Det EU-länderna måste ta med i beräkningarna är att det i Portugal och Grekland inte bara är budgetar som ska korrigeras. Det handlar om mindre utvecklade länder där man riskerar humanitärt lidande såväl som politisk instabilitet, något som lätt kan sprida sig i till exempel Balkanregionen.