Sedan dess har det inte varit lika lätt. Under nittiotalet började regeringen flytta försvarets fokus från det som dittills varit kärnuppgiften, att skydda landets gränser. Kring sekelskiftet slogs det fast att det nya ”insatsförsvaret” i princip enbart skulle bestå av förband som kunde sättas in i uppgifter utanför landets gränser.
Numera ska försvaret försvara hela världen, eller i alla fall en mycket liten bit åt gången, inom FN:s ramar, och ibland utanför dem. Ingen är riktigt säker på var Sveriges säkerhet hotas nästa gång — det beror på vad folkstormar och riksdagsbeslut gemensamt kommer fram till. Nyss var det Libyen, sedan gammalt Afghanistan och förut Adenviken, dessförinnan Kongo.
Denna världsomfamnande idealism har sina goda sidor, inte minst att vår beredskap att hjälpa till i FN:s fredsbevarande arbete kraftigt förbättrats. Men som planeringsunderlag lämnar den en del att önska.
Ett visst spill får man i det läget räkna med, och helt visst spills det. De gångna två decennierna har arméns insatsförband minskat med 90 procent, och antalet stridsfartyg och flygplan skurits ner med mer än två tredjedelar. Värnplikten är avskaffad och hemvärnet har krympts till en fjärdedel av sin forna styrka. Allt detta enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Men kostnaderna? De har bara minskat med 15 procent.
Att ställa om från ett slags försvar till ett annat är förstås dyrt, även om målet är besparingar på längre sikt. Ett förband som med kort varsel ska kunna sättas in i en flernationsinsats i ett krigshärjat område i Afrika eller Asien, har helt andra utrustnings-, tränings- och organisationsbehov än det vars enda uppgift är att ligga nergrävt i Sveriges djupa skogar och vänta på ryssen. Vad som skett sedan kalla kriget är inte bara att vi gjort oss av med större delen av vårt gamla försvar, utan att vi samtidigt byggt upp ett helt nytt. Det kostar, och måste få kosta.
Det gör å andra sidan inte militärens egen ineffektivitet mer försvarbar. Den första prioriteten när besparingskrav ställts tycks ha varit att rädda kvar så många höga befäl som möjligt, vilket lämnat oss med en nästan löjligt topptung försvarsorganisation. Man har, kort sagt, föredragit att försvara det egna skrået.
Men sist och slutligen är försvarspolitiken just politisk. Det duger inte att skylla på motsträviga officerare och en envis organisationskultur: ansvaret vilar hos riksdagen, som alltför länge försökt att både äta kakan och ha den kvar, både ha ett försvar för svenska gränsen och en militär insatsorganisation för fritt bruk utomlands. Här krävs klarspråk — om vad vi förväntar oss av försvaret, och om vad vi är villiga att låta det kosta.