Har Maud Olofsson ”svikit” Centerns traditioner och väljare genom att enas med de tre övriga regeringspartierna om kärnkraften? Så låter det just nu på många håll. Förutsättningen för ett sådant resonemang är att politiker skulle vara skyldiga att alltid inta exakt den ståndpunkt de en gång valt, oavsett om denna varit den bästa eller om nya faktorer tillkommit.
Men politiker som uppträder på det sättet förlorar samtidigt möjligheten att påverka. De kan inte gå någon till mötes, blir till sist nedröstade och ståndaktigheten blir en tom demonstration. Hade Centern inte medverkat till den lösning som nu satt punkt för trettio års blockeringar så hade till sist andra fattat beslut i stället.
Det finns frågor där politiker inte ska kompromissa. Men de handlar om grundläggande demokratiska värden – att vi ska ha fria och allmänna val, tryckfrihet, organisationsfrihet och annat. I praktiska frågor - skatter, socialförsäkringssystem, energiförsörjning, skolpolitik med mera - är kompromisser ofrånkomliga.
Centerns kritik av kärnkraften, som inleddes efter ett tal av nobelpristagaren Hannes Alfvén vid partikongressen 1972, är värd lika mycket respekt som andra partiers mer positiva bedömningar. Men genom att centerledaren Thorbjörn Fälldin gjorde avveckling och nej till all vidare utbyggnad till ett absolut villkor för regeringsmedverkan 1976 blockerades både energipolitiken i sig och förutsättningarna för borgerligt samarbete.
Läser man Olle Svennings bok om Fälldin i Bonniers nyutkomna serie om svenska statsministrar så anar man också att en del inom Centern redan då måste ha uppfattat denna linje som olycklig.
Fälldin hoppades kunna lösa dilemmat genom den så kallade villkorslagen. Men när justitieministern, den partilöse Sven Romanus, 1978 fann att Fälldins tolkning av villkoren var juridiskt ohållbara blev Fälldins ställning ohållbar.
Han avgick som statsminister och efterträddes av FP-ledaren Ola Ullsten, kärnkraftfrågan gick till sist till folkomröstning som i sin tur inte gav något entydigt resultat och Centerns trovärdighet underminerades när kärnkraften blev kvar.
Alltför kategoriska krav och löften slår förr eller senare tillbaka. Hade kritiken av kärnkraften lett till krav av ett annat slag än dem som verkligen ställdes så hade Fälldin aldrig drabbats av någon svekdebatt och åndå kunnat nå stora framgångar i energipolitiken.
Kanske var det först med Maud Olofsson, som alltid haft en nära relation till Fälldin, som det blev möjligt att bryta låsningarna. Alla regeringspartier har fått ge efter för att nå en kompromiss, men för Centern har det varit mer känsligt än för de andra. Maud Olofsson har visat mod och handlingskraft och gjort en stor insats för att ge Sverige en energipolitik som är långsiktigt hållbar.