Nyamko Sabunis sista åtgärd som jämställdhetsminister blev att föreslå en lagstiftning för jämställdhet i det privata näringslivet (DN Debatt 20/1). Det är förvånande eftersom hon upprepade gånger tagit avstånd från just detta – senast i september när EU-kommissionären Viviane Reding föreslog att företagsstyrelser skulle tvingas öka andelen kvinnor till 40 procent. Det politiska spelet bakom Sabunis debattartikel kommer kanske att visa sig så småningom, det intressanta just nu får därför vara själva förslaget.
Till skillnad från Viviane Reding, och till skillnad från den lagstiftning som redan finns i flera länder, tar Sabuni inte sikte på styrelserna. Och det är i och för sig klokt att inrikta sig på bolagens ledningsgrupper. Den som rekryteras till styrelsen utan tillräcklig erfarenhet av företagsledning kommer inte att göra ett bra jobb. Men det räcker inte att gå ned ett pinnhål i hierarkin, ojämställdheten börjar mycket tidigare än så.
Det finns en bred enighet om att något behöver göras. Kvinnor tjänar mindre än män och i jämförelse med på andra områden gör man i näringslivet mycket lite för att råda bot på detta. I bolagskoden heter det att företaget ska ”eftersträva jämställdhet”. Jämställdhetsplaner skrivs också, men läggs i skrivbordslådan. Män sitter fast förankrade i toppen och väljer andra män till sina efterträdare. Så är det, helt enkelt.
Så varför inte lagstiftning? Om man genom att ingripa i familjernas rätt att bestämma kan få pappornas andel av föräldraledigheten att stiga från 10 till 25 procent (genom pappamånaderna), kan man väl ingripa i äganderätten, företagens rätt att bestämma över sin egen verksamhet, för att uppnå målet om jämställdhet? Och förvisso skulle det gå att genomföra. Frågan är bara om det skulle fungera.
Enligt Sabuni ska diskrimineringslagen preciseras och kräva aktiva åtgärder från företagen. Man ska kunna redovisa det arbete som gjorts för att få till en jämställd arbetsplats och det man gjort för att få en jämn könsfördelning i ledning och styrelse. Ja, det är ju bara att öppna skrivbordslådan och ta fram sina papper med högtflygande planer på jämställdhet. Det som sker i slutna rum, när män väljer män, är svårt att komma åt med lagstiftning.
De framgångar som uppnåtts inom utbildningen och föräldraskapet måste förr eller senare slå igenom i näringslivet. Om trenden av ökad pappaledighet fortsätter, och även kommer att omfatta vård av sjuka barn, packande av matsäckar till skolutflykter och deltidsarbete på grund av småbarn, då faller alla incitament för kloka företagsledare att systematiskt välja män framför kvinnor.
Att bara ha hälften så många att välja på till en chefstjänst blir olönsamt i längden och detta, dålig lönsamhet, är något som alla inom näringslivet vet vad det innebär.