På lördag delas årets Stig Dagermanpris ut i författarens hembygd Älvkarleby. I författarens anda syftar priset till att värna om det fria ordets tillgänglighet. I år går priset till det nationella nätverket Ingen människa är illegal (IMÄI) för dess arbete med att gömma och stödja utvisade flyktingar. Stig Dagerman var inte främmande för att följa hjärtat i stället för lagen och Dagermansällskapet är väl medvetet om att IMÄI:s handlingar ibland betecknas som civil olydnad.
IMÄI strävar efter en ordning där alla som befinner sig i Sverige får permanent uppehållstillstånd. Man försöker genom sina aktioner påverka riksdagens beslut i en sådan riktning och visionen är en värld utan gränser. IMÄI gömmer och stödjer flyktingar som efter avslag på sina asylansökningar riskerar att utsättas för livshotande förtryck.
Trots dess olaglighet är det svårt att helt avvisa sådana räddningsaktioner som omoraliska. Men som alltid när det gäller civil olydnad är det här fallet heller inte helt okomplicerat. Migrationsverkets beslut fattas i enlighet med demokratiskt stiftade lagar och polisens arbete för att hitta papperslösa är kostsam. Man bör räkna med att Dagermansällskapets val av pristagare kan komma att ifrågasättas.
Civil olydnad kan aldrig få bli en regel för hur man agerar politiskt, men kan däremot i vissa situationer vara förståeligt. Givetvis gäller detta bara aktioner utan våldsamheter. Olydnaden ska också vara inriktad på att påverka en särskild typ av orättvisa beslut och alltså inte ha som syfte att hota demokratin eller det politiska systemet i sig. Ändamålet ska i stället vara att förändra den rådande opinionen på det specifika området, antingen hos resten av befolkningen eller den beslutsfattande församlingen.
Med sina handlingar vill IMÄI påverka politiken – genom att vara öppen med sina aktioner vill man visa majoriteten hur man anser att lagen borde vara. Enligt nätverket bör gränserna öppnas och alla som vill stanna i Sverige ges permanent uppehållstillstånd. Ett sådant kosmopolitiskt hållningssätt ligger dock långt från majoritetens vilja och det finns i dag inget riksdagsparti som förespråkar fri invandring.
IMÄI vädjar alltså genom den civila olydnaden till allmänhetens känsla för medmänsklighet. Under vårens Reva-debatt, som bland annat handlade om huruvida polisens sätt att söka efter illegala invandrare var berättigat eller inte, argumenterade nätverket på den här tidningens debattsida för en mer solidarisk asylpolitik (UNT 2/3). Både det publika förespråkandet för flyktinggömmandet och de enskilda aktionerna i sig blir ett sätt för IMÄI att söka vinna allmänhetens förtroende vad gäller lagens bristande legitimitet.
Också en demokratiskt stiftad lag kan kollidera med många medborgares rättskänsla – ibland går enskilda författningar stick i stäv med ett samhälles minsta gemensamma nämnare. Den civila olydnadens belysande funktion kan därför paradoxalt nog verka stärkande på demokratin, men måste i så fall kombineras med en väl genomtänkt argumentation.
Genom sina handlingar vill Ingen människa är illegal uppmärksamma majoriteten på att den rådande asyllagstiftningen inte motsvarar nätverkets syn på det svenska samhällets humana grundprinciper. Samtidigt som man argumenterar för människors lika värde är det svårt att motivera olika rätt till välfärd och säkerhet. IMÄI belyser denna motsägelse. Därför kan aktioner av det slag som IMÄI genomför uppmana till självrannsakan om hur den förda politiken motiveras och tillämpas, även om kravet på fri invandring i dag är orealistiskt.
Den senare delen av Dagermansällskapets motivering lyder: ”Nätverket IMÄI pratar inte mycket. I stället handlar de i solidaritet med jagade människor som tvingas att gå under jorden därför att de sökt sig till ett drägligare liv på en annan plats – så som vi som befolkar denna jord har gjort sedan tidernas begynnelse”. Att det faller in under vad som i ett demokratiskt samhälle måste anses legitimt säger sig självt.