Förmodligen var Lars Ohlys (V) utspel om att starta om det rödgröna samarbetet inför valet 2014, med honom själv som ledare, droppen som fick bägarna att börja sippra över i Vänsterpartidistrikten. Det rödgröna fiaskot har sågats i alla eftervalsanalyser. Vänsterpartiet konstaterar självt att om Socialdemokraterna och Miljöpartiet envisats med att stänga V ute ”hade vi eventuellt kunnat göra ett bättre valresultat”. Och så vill Ohly göra om det – igen!
Ohlys tal om att han blir en allt bättre partiledare rimmar också dåligt med att hans parti får allt sämre siffror – det senaste valet kallar Vänsterpartiet ”en besvikelse och ett misslyckande”. Och nu hemsöks plötsligt partiet av det gamla kommunistspöket. V:s valanalys slår fast att ”det långvariga nötandet om kommunismen alltjämt kan ha en viss betydelse för en del väljare och synen på partiet. ... Vi har sedan länge gjort upp med vår historiska barlast men det kan ta tid att övertyga alla om det.”
Har man verkligen det? Dels inser många partimedlemmar att det är svårt att vara övertygande och trovärdigt icke-kommunistisk med en partiledare som så sent som 2005 kallade sig kommunist och som 2004 sade att han alltjämt var trogen sina 70-talsideal. Att ”inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse” har varit en av hans marxist-leninistiska käpphästar.
Trots det betraktas Ohly ett slags ”mittenpolitiker” inom V, och kärnan i partiet är, logiskt nog, alltjämt av den gamla kommuniststammen. Spöket är inte gammalt – om ens ett spöke.
Frågan är då vad medlemmarna vill genom att peta Ohly. Att de vill se en förnyelse är uppenbart. Men vill de verkligen vaska bort kommunistränderna för gott? Är det därför den pragmatiske, världsvane riksdagsledamoten och Jonas Sjöstedt lyfts fram som tänkbar efterträdare? Den före detta EU-parlamentarikern, som kritiserat EU och ogillat att Ohly kallade sig kommunist, säger själv att han är beredd att ta över om Lars Ohly avgår.
Men han vill inte leda partiet ensam. Ett feministiskt parti måste också ha en kvinna i toppen, säger mannen som vill göra ”en Reinfeldt”: modernisera kommunikation och strategier. Vänsterpartiet i dag är förvisso radikalt – men omodernt, konservativt och gubbigt, enligt Sjöstedt. Men Sjöstedt må ha aldrig så mycket utstrålning och väljarpopularitet (bara 53 procent av vänsterväljarna säger sig enligt V vara socialister) – han är inte partikärnans man.
En kompromiss skulle därför kunna vara att balansera Jonas Sjöstedt med den inom partiet populära riksdagsledamoten, den radikala feministen Josefin Brink. Mycket tyder på att Brink, som är ganska ny i partiet, trots allt är mer av traditionalist än nydanare. Någon balans skulle dock inte uppstå. Sjöstedt skulle förmodligen bli tvungen att anpassa sig till Brink, eftersom hon i högre grad skulle ha partiets kärna bakom sig. I ett sådant röd-rött samarbetsscenario riskerar V:s eventuella förnyelseframgångar att utebli.