Slutsatsen är minst sagt uppseendeväckande. Ytterligare en myndighet är knappast lösningen på dagens problem, en åsikt som för övrigt delas av Statskontoret som utrett frågan på Åströms anmodan. Enligt kontoret kommer en ny statlig myndighet varken göra från eller till i jämställdhetsarbetet. Risken är snarare att fokus flyttas från det ansvar som över hälften av dagens myndigheter redan har i jämställdhetsfrågor. En ny myndighet är en kortsiktig lösning och ett fördjupat ansvar inom dagens befintliga myndig-heter är bättre om långsiktiga resultat ska uppnås.
Förutom praktiska invändningar går det också att invända mot förslaget på mer principiell grund. Skulle det nya jämställdhetsverket bli verklighet, kommer det sannolikt att syssla med opinionsbildning, något som aldrig borde vara en huvuduppgift för myndigheter utan lämnas till politiska partier och andra organisationer. Folkhälsoinstitutet och Integrationsverket är bara några exempel på existerande myndigheter som lägger stora belopp på just opinionsbildning.
Syftet är säkert gott, att upplysa och utbilda befolkningen, men risken är stor att dessa och andra myndigheter mestadels kommer att prångla ut politisk propaganda. Delvis för att inte riskera minskade budget-anslag i framtiden, men också för att många generaldirektörer har politisk bakgrund. Av de 21 myndigheter som av Statskontoret betecknas som särskilt viktigt leds åtta av chefer med socialdemokratisk partibok.
Trots invändningarna är risken stor att det nya jämställdhetsverket ändå blir verklighet. Om det är något dagens regering verkar gilla, är det nya myndigheter. De senaste åren har så många nya organ skapats att inte ens statsråden själva har någon aning om hur många myndigheter de basar över. Vid årsskiftet såg man sig tvungen att tillsätta en utredning för att en gång för alla fastslå myndigheternas antal. Utredarna lyckades efter viss möda räkna fram att det finns 552 myndigheter.
I förhållande till vad dagens myndigheter kostar är 100 miljoner för ytterligare en myndighet en liten summa. Men det är ändå skattepengar, som kan användas bättre än för ett jämställdhetsarbete som redan sköts bättre av andra.