Att norrmännen svetsats samman är inte minst hans förtjänst. Med budskapet att terrorn måste mötas med en ännu starkare uppslutning kring det öppna samhället förtjänar han allt beröm.
De svenska regeringarna har en hel del att lära av de norska exemplen. Om Stoltenberg kan stå som förebild genom att bidra till en mindre sval och reserverad ledarstil vore det en välgärning.
Våra erfarenheter av ledarskap vid stora katastrofer är knappast upplyftande. Göran Persson fortsatte sitt julfirande och Leila Freivalds gick på teater efter tsunamin. Reinfeldt har varit märkligt frånvarande den senaste veckan. Pressmeddelande på fredagen, presskonferens på lördagen och artikel på Svenska Dagladets Brännpunkt en vecka efter dådet uppfattas inte som tillräckligt av många svenskar. De uttryck för medkänsla som sent omsider framförs är vanligen svala eller fumligt formulerade. Den senaste tiden är det i stället Mona Sahlin som agerat som samlande kraft.
Det gäller även vid stora olyckor i Sverige, då man vanligen förgäves spanar efter ansvarig minister. Har offentligt anställda såsom poliser eller brandmän förolyckats är det i många länder en självklarhet att ministern ilar till platsen för att till de anhöriga uttrycka stöd, medkänsla och uppskattning.
Här fick i stället integrationsminister Erik Ullenhag ta emot mycket kritik för sin Malmöresa, när en skytt hade invandrare som levande måltavlor. Men att en integrationsminister lyssnar till personer som är rädda för att bli beskjutna just för att de är invandrare är inte konstigt. Det konstiga var att han inte fick sällskap av justitieminister Beatrice Ask.
Det är en svår avvägning mellan att visa empati utan att glida över i att plocka politiska poäng. En som drivit detta till lite väl långt är Frankrikes president Nicolas Sarkozy, särskilt under sin tidigare karriär som inrikesminister, då han mest studsade runt mellan olika dramatiska händelser.
Självklart kan heller inte ledande politiker reagera på varje nyhet. Det skulle innebära att alltför lite tid gick åt till långsiktiga och strategiska frågor. Inte heller kan vi förvänta oss att ministrar ska leva helt utan återhämtning och semester.
En offentlig representant kan aldrig ersätta de närmaste vid en tragedi. Men en ministers uppskattning och medkänsla kan ändå vara värdefull som en symbol för att samhället runt omkring bryr sig.