Politiska partier finns till för att samla människor kring krav och ståndpunkter och försöka få väljarnas stöd för att genomdriva dem. Eller är det verkligen så? UNT har nyligen skildrat hur Moderaterna och Socialdemokraterna, var för sig men ändå likartat, alltmer tenderar att formulera politiken efter resultatet av opinionsundersökningar. I UNT handlade det om den lokala Uppsalapolitiken, men tendensen är tydlig också på det nationella planet.
När det gäller Moderaterna har det gått så långt att alla hänvisningar till egna värderingar och traditioner försvunnit ur partiets program. Moderaterna ska lyssna på medborgarna, det är allt. Man kan tycka nästan vad som helst och ändå betraktas som en presumtiv moderatväljare. Därmed blir det hela också en spegelbild av det som många länge sagt om Socialdemokraterna: partiets mål är att sitta vid makten.
Bilden gäller M och S i betydligt högre grad än andra partier och är naturligtvis en smula karikerad. Och det finns alltid goda skäl för varje parti att iaktta en viss ödmjukhet och inse att väljarna i en viss fråga kan ha mera ”rätt” än man själv. Ändå är det ett demokratiskt problem om två stora partier väljer att konsekvent sätta opinionen – eller det man tror eller påstår är opinionen – före den egna övertygelsen.
Delvis handlar det om partiernas självbild. Inget parti bör skämmas för att anse sig ha en bättre politik än de övriga. Men när ett parti, oavsett vilket, börjar se sig självt ett ”naturligt” eller ”evigt” regeringsparti så strider detta mot den dynamik, den växling mellan strid och samverkan, som är demokratins livsluft. Och ett parti som ändrar åsikt så fort det behövs för att kunna sitta kvar blir ingen självständig kraft för förändring.
Däremot riskerar ett parti som gör opinionsmätningar till huvudsak att bli ett offer för lobbygrupper och propagandister som serverar tillrättalagda mätningar av vad väljarna sägs tycka. Omvänt kan ett parti ställa tillrättalagda frågor för att skapa ett intryck av att väljarna stöder dess politik – i stället för att argumentera för den i sak. I båda fallen ersätts åsikter och värderingar med hänvisningar till opinionen, hänvisningar som kan vara hur bedrägliga som helst. Det demokratiska samtalet töms på innehåll.
konsekvenserna kan bli allvarliga. Vad händer med rättssäkerhet, långsiktig konsekvens, strävan efter likabehandling och skydd för minoriteter om hänvisningar till opinionen tillåts bli viktigare än grundläggande politiska principer? Är vinster i välfärdssektorn fel en månad och rätt nästa månad, när ett nytt opinionsinstitut ställt frågorna på ett annat sätt? Hur ska ett parti som är för likabehandling ställa sig om väljarna tycks föredra diskriminering av vissa grupper?
Man vinner inte i längden förtroende genom att hänvisa till andras åsikter utan genom att stå för sina egna.