i Svenska Dagbladet definiera bort hela den politiska laddningen i begrepp som jämställdhet och feminism.
Hur kan det vara så? Vill inte Ulvskog att feministiska argument och krav ska få starkare genomslag? Och är det inte ett tecken på att feminismen är politiskt kontroversiell att kristdemokraternas vice ordförande Maria Larsson i fredags, som en kommentar till intervjun i SvD, nu anklagar Ulvskog för att vilja införa "statsfeminism" som en överideologi som alla politiska riktningar förväntas underkasta sig?
Kristdemokraternas reaktion är den naturliga för ett parti som medvetet valt att inte använda begreppet feminism. Den är också befogad — det måste vara tillåtet i en demokrati att starta och driva partier som inte definierar sig som feministiska, som anser att traditionella könsroller är naturliga och riktiga — eller att riksdag och regering inte har med frågan att göra.
Men den attityd som kristdemokraterna kritiserar har också en helt annan sida. Marita Ulvskog föreslår nämligen att riksdagen ska ha ett jämställdhetsutskott, med konstitutionsutskottet, KU, som förebild. Precis som konstitutionsutskottet granskar huruvida regeringen och statsråden har följt lagar och förordningar skulle jämställdhetsutskottet granska riksdagens ledamöter.
Så säger hon faktiskt. En möjlig tolkning är just den som kristdemokraterna gör, alltså att Ulvskog vill sätta någon form av politisk överrock på riksdagens ledamöter och partier — en tanke som normalt bara tänks i länder med ett helt annat statsskick än vårt. Men om man antar att Marita Ulvskog är demokrat och anser att poängen med politiska val är att medborgarna tar ställning till ibland ganska olikartade politiska program, så blir tolkningen en annan.
I så fall kan Marita Ulvskog bara mena att jämställdhet eller feminism har en ställning i det politiska livet som är självklart överordnad alla normala stridsfrågor. Partierna kan ha olika åsikter om skatter och friskolor, om EU och biståndspolitik, men jämställdheten är så självklar och dess innebörd så entydig att ett riksdagsutskott enkelt kan kontrollera om riksdagens ledamöter lever upp till den som de förväntas. Att verka för jämställdhet skulle vara lika självklart som att redovisa reseräkningar korrekt eller att statsråden ska utöva sitt ämbete med oväld och gott omdöme. Ulvskogs parallell mellan det tänkta jämställdhetsutskottet och KU tyder på att det faktiskt är just så hon menar.
Men i så fall är jämställdheten också helt opolitisk, den innehåller inga spänningar och kan inte provocera någon. Den är kort sagt helt desarmerad som politisk stridsfråga — precis det som Ulvskog vill åstadkomma.
Alla vet ju att det inte är på det sättet. Jämställdhet är i mycket hög grad en politisk fråga. Många anser att det finns vissa naturliga roller för kvinnor och vissa andra för män. Andra anser tvärtom att människors roll och uppgifter inte låter sig definieras med hänvisning till könet. Konflikten kan vara mycket dramatisk.
Inte heller är feminism en uppsättning åsikter som med självklarhet leder till en bestämd hållning ens i frågor som direkt relaterar till mäns och kvinnors ställning i samhället. Är kvotering av studieplatser, riksdagsmandat eller tjänster ett feministiskt krav? Eller är kvotering ännu en form av särbehandling som ignorerar den enskilda personens egna kvalifikationer?
Likadant är det när man för över diskussionen till andra politiska områden. Feminismen kan säga att det finns en manlig maktstruktur som bör brytas upp, men liberala och socialistiska feminister svarar mycket olika på frågan hur detta kan ske.
Bevare oss — både för dem som vill sätta överrock på riksdagens ledamöter och för dem som vill reducera ideologiska stridsfrågor till något som mest hör hemma i en ny variant av konstitutionsutskottet!
Håkan Holmberg, politisk chefredaktör