På måndagens DN debatt sågade Per Bolund (MP) och Gudrun Schyman (Fi) regeringens jämställdhetsarbete. Stort fokus lades på jobskatteavdragen, som man menar har ökat inkomstskillnaderna mellan könen.
Bolund och Schyman ifrågasattes, i sin tur, på tisdagens ledarsida i DN. Att en procentuellt lika stor skattesänkning gör att den som tjänar mer får behålla fler kronor är uppenbart. DN påminner därför om att skattesänkningar i sig inte är någon utlösande faktor för ojämställdhet. Det är däremot de strukturer som gör att mäns arbete från första början värderas högre än kvinnors.
En person som Schyman är naturligtvis inte blind för strukturerna. Av strategiska skäl väljer hon dock – i debattartikeln med Bolund – att lägga huvudfokus på regeringens skattepolitik.
Blind för strukturerna verkar däremot SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vara, som i tisdags även hon gav sig in i debatten.
Ludvigsson konstaterar att kvinnor tjänar mindre än män eftersom de stannar hemma med barnen mer, samt väljer andra yrken. Samtidigt ifrågasätter hon politikens roll i sammanhanget och menar att svaren snare finns på individnivå. Kvinnor måste göra bättre och mer lönsamma livsval.
Medlingsinstitutets senaste rapport om löneskillnader mellan könen visar att kvinnors genomsnittslön år 2012 endast utgjorde 86 procent av den manliga motsvarigheten, trots att kvinnor har högre utbildningsnivå. Det kan till stor del förklaras med just utbildnings- och yrkesval, samt tjänstgöringsomfattning. Men även om dessa faktorer räknas av återstår en oförklarad löneskillnad på fem procent.
En rapport från IFAU visar att könsgapet gällande såväl inkomster som löner ökar kraftigt efter att ett par har fått sitt första barn.
Att kvinnors och mäns olika livsmönster påverkar inkomst- och löneutveckling är alltså inget att orda om. Men att som Ludvigsson stanna där och inte ytterligare problematisera bilden tyder på bristande insiktsförmåga.
Varför stannar inte män hemma med barnen i större utsträckning? Varför söker sig kvinnor och män till olika yrkeskategorier? Varför värderas de yrkeskategorier som lockar en stor andel kvinnor (som exempelvis sjuksköterska) så lågt?
Det handlar naturligtvis om könsnormer och strukturella hinder. Det är enklare att följa den upptrampade stigen än att gå sin egen väg och ständigt bli ifrågasatt, kritiserad och motarbetad.
Att politiken inte har någon roll i att bryta dessa mönster är heller inte sant.
Viktiga orsaker till att Sverige trots allt har kommit såpass långt i jämställdhetsarbetet stavas nämligen avskaffad sambeskattning, generös – och över tid utvecklad – föräldraförsäkring, samt offentlig barnomsorg.