Opportunisten Ohly
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den första, formulerad i en intervju på nyhetsplats i Svenska Dagbladet, är att det i nästa val krävs en rödgrön motsvarighet till Allians för Sverige. Det fanns, konstaterar han mycket riktigt, inget alternativ till "högerns allians". Och därför måste de tre nuvarande oppositionspartierna i god tid före 2010 utforma ett regeringsalternativ som kan "matcha alliansen". Ohly vill att "förtroendefulla och respektfulla diskussioner" inleds så fort Mona Sahlin valts till ny partiledare för socialdemokraterna.
Det innebär, även om Ohly inte vill precisera exakt hur djupgående det samarbete är som han tänker sig, att det i varje fall måste bli fråga om ett gemensamt valmanifest - och ett löfte (som många snarare lär uppfatta som ett hot) om att de tre vid en valseger ska bilda en gemensam regering.
Tala om en besk medicin för socialdemokratin. Som om ett gemensamt valmanifest med miljö- och vänsterpartierna inte vore illa nog skulle ovanpå detta, i fall av valseger, statsråd från de bägge tidigare samarbetspartierna ta plats i Rosenbad. Man skulle, mardrömmars mardröm, behöva dela med sig av regeringsmakten till partier man i grunden alltid betraktat som simpla stödpartier.
Tala om ett dråpslag mot socialdemokratins oföränderliga mentala självbild av sig själv som det evigt statsbärande partiet i konungariket Sverige.
Och denna reträtt skulle alltså den nya socialdemokratiska partiordföranden inleda i princip från det ögonblick då hon blivit vald - och då hon rimligen i stället behöver lägga all kraft på att stärka och konsolidera sin egen ställning.
Man ska kanske inte heller glömma bort att den avgående socialdemokratiske partiordföranden, Göran Persson i Stjärnhov, i ett anfall av uppriktighet någon gång förra våren efter en särskilt tröttsam förhandling med stödpartierna lät undslippa sig formuleringen att "samarbetet var tömt på all kraft".
Den andra orsaken till valnederlaget, begränsad till vänsterpartiet, var enligt Ohly "den utdragna kommunistdebatten, orsakad av honom själv". Det finns, säger han, "ingen pardon i min syn på mitt eget agerande". Det var fel att stå fast vid "den omtvistade etiketten" ända till hösten 2005.
Nyckelordet här är "etiketten". Det visar sig att Ohly, i vanlig ordning, försöker virra till begreppen. Han låtsas att kritiken mot honom gick ut på att han "kallade sig kommunist". Underförstått att när han upphörde att kalla sig kommunist hösten 2005 skulle allt vara frid och fröjd.
Men det avgörande är ju inte etiketten, utan åsikterna. Och Lars Ohly har, med pedantisk noggrannhet, understrukit att han inte ändrat några av sina åsikter. Han har alltså, om man får ta honom på orden, samma åsikter i dag som han hade när han kramade den totalitära kommunismen - men han vill inte längre stå för dem.
Det finns, det har kamrat Ohly rätt i, ingen anledning att visa pardon med en sådan opportunistisk och i sak djupt motbjudande åsiktsprofil.