De fyra partiledarna i Alliansen fick under onsdagens partiledardebatt bevittna en opposition i sönderfall. Tillfälligt kan det säkert kännas skönt med ett tryggare maktinnehav, men på sikt påverkar avsaknaden av alternativ även den egna politiken negativt. Landet behöver en fungerande opposition som är beredd att regera landet vid ett majoritetsskifte. Just nu är det svårt att tänka sig att det skulle fungera.
Håkan Juholt (S) inledde med sitt anförande, till synes omärkt av att han just nu är starkt ifrågasatt som partiledare. Kritiken mot regeringens politik var densamma som vi hört ett antal gånger, att den betyder fattigdom och klyftor och att Juholt har högre ambitioner för landet. Men han sträckte också ut en hand för ett samarbete, ”en öppen linje”, med regeringen – om den ekonomiska krisen skulle förvärras.
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) förhöll sig kall till erbjudandet och det gjorde han rätt i. Inte så mycket på grund av den pågående lägenhetsaffären, som för att det i allmänhet är svårt att veta i vilken grad Håkan Juholt företräder sitt parti. Antalet kovändningar i viktiga frågor har accelererat under hans ledarskap. De senaste veckorna har präglats av flera strider med bland annat riksdagsgruppen och den rättspolitiske talespersonen Morgan Johansson.
För ett drygt år sedan gick de rödgröna till val med ett gemensamt program. Efter gårdagens replikskifte mellan Åsa Romson (MP) och Lars Ohly (V) vet vi hur stämningen egentligen var mellan de tre partierna. ”Restaurangmomsen framstod som er viktigaste fråga”, klagade Ohly. ”Höjd förmögenhetsskatt var det enda som gällde för er”, svarade Romson i ett tonläge som antydde avgrundsdjupa politiska skillnader. Även Håkan Juholt fick en släng av Lars Ohly för att han nu vill behålla nästan alla Alliansens skattesänkningar.
De ideologiska skillnaderna och det uppskruvade tonläget gör det svårt att tänka sig en rödgrön omstart. Samtidigt tycker nog de flesta väljare att det är skönt att de rödgröna inte fick fötroendet 2010. Ovanstående käbbel hade varit allvarligt i en regering som ett år senare behöver samla sig för att möta hotet från omvärldens skuldkris.
På ett sätt var alltså partiledardebatten en ”promenad i parken” för Alliansens fyra partiledare. Annie Lööf (C) har snabbt iklätt sig rollen som ”den gröna rösten” medan Reinfeldt håller sig till ansvar och Göran Hägglund (KD) till de sociala frågorna. Jan Björklund (FP) klev dock utanför sitt område (utbildning) när han använde tiden till att blicka framåt och tala om behovet av bland annat en skattereform och en flexibel arbetsmarknad.
Tonen mot Miljöpartiet var fortsatt vänlig, även om MP:s budgetalternativ nyligen inte antydde något om ett nära förestående samarbete. Om svårare tider kommer kan det ändå vara bra för regeringen att ha både MP och Socialdemokraterna, med eller utan Juholt, i bakfickan.