Stefan Löfven är en sympatisk och förtroendeingivande person. Socialdemokraterna tyngs inte inför valet 2014 av en formell allians där också Vänsterpartiet ingår. Regeringen har suttit i sju år och upplevs som ansvarig också för brister som den själv gjort mycket för att begränsa. Sådana uppenbara faktorer räcker långt för att förklara det övertag som S – eller de tre rödgröna oppositionspartierna gemensamt – har i opinionen.
Men något särskilt övertygande politiskt alternativ är inte dessa partier. Och det är självklart att allianspartierna i gårdagens partiledardebatt gjorde sitt bästa för att exponera oklarheterna.
En av de mest uppenbara är att Socialdemokraterna motsätter sig det femte jobbskatteavdrag som regeringen vill införa för att i stället använda pengarna till annat – och samtidigt säger att avdraget ska bli kvar om partiet återkommer till regeringen.
Konsekvensen blir ett hål på tolv miljarder i den politik som partiet utlovat om det kommer tillbaka till makten. Och därmed blir också de löften som S ställer ut om jobbsatsningar, skolsatsningar och annat mest retorik. De tjänar syftet att locka väljare men ger ingen vägledning om vad som verkligen kommer att kunna göras av en socialdemokratiskt ledd regering.
Detta är egentligen allvarligare än de höjningar av andra skatter som partiet också föreslår och som Fredrik Reinfeldt (M) och Annie Lööf (C) koncentrerade sin kritik på. Det är lättare att enkelt konstatera att skatter som gör det dyrare att anställa unga knappast bidrar till fler jobb än att klargöra oklarheten om jobbskatteavdraget – men problemet med Socialdemokraternas ekonomiska politik är alltså betydligt större än vad dessa replikskiften ger sken av.
I gårdagens debatt fanns också två belysande replikskiften om energipolitiken mellan Jan Björklund (FP) respektive Göran Hägglund (KD) och Socialdemokraternas Mikael Damberg – och därtill ett om förbifart Stockholm mellan Björklund och Miljöpartiets Gustav Fridolin. Socialdemokraterna har både interna problem med kärnkraften och problem i förhållande till Miljöpartiet, medan regeringspartierna faktiskt har en överenskommelse som alla fyra står bakom. Vad man än tycker om trafikfrågorna i Stockholm så står det också klart att MP är starkt mot detta projekt medan S är starkt för. Hur mycket S och MP än må ha pratat ihop sig inför valet så kvarstår oenigheten i sådana frågor.
Kritiken mot det tilltänkta och socialdemokratiskt ledda regeringsalternativet är befogad – oklarheterna är många och gäller centrala områden. Men regeringen vinner inget val enbart på att exponera oppositionens brister, inte ens när de kan kontrasteras mot den på många punkter framgångsrika politik som alliansen kunnat föra och som Fredrik Reinfeldt utförligt gick igenom i sitt anförande i går.
Färre siffror om vad man har gjort och mer fokus på vad man nu vill göra är vad som behövs.