Optimisten gläds åt den lilla tummen
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den 17 februari 1986 undertecknade ledarna i dåvarande EG det papper som banade vägen för den gemensamma marknaden för varor. Bort med byråkratiskt krångel, fram för ökad konkurrens, effektiviseringar, mer handel över gränserna, ekonomisk tillväxt och lägre priser för konsumenterna.
Och efter att under lång tid ha varit förlamat av inre motsättningar tog Europasamarbetet ny fart. Några år senare omvandlades EG till EU och efter en tid blev även Sverige EU-medlem, bland annat för att njuta frukterna av den stora gemensamma marknaden.
Två decennier senare verkar framgångsreceptet från 1986 vara bortglömt. I torsdags sade visserligen Europaparlamentet ja till det så kallade tjänstedirektivet, som syftar till att göra för tjänstemarknaden vad Enhetsakten gjorde för varumarknaden. Optimisterna lyfter gärna fram att detta innebär ett litet, men värdefullt, steg på vägen mot en öppnare och friare tjänstehandel inom EU — allt enligt principen att det är bättre att skräddaren levererar en tumme än att man går miste om hela kostymen.
För det är ett rejält urvattnat tjänstedirektiv som till slut baxades igenom processen i Europaparlamentet. Själva kärnan i ursprungsförslaget, den så kallade ursprungslandsprincipen, är borttagen. När en svensk it- eller arkitektfirma nu vill etablera sig i Tyskland eller Frankrike räcker det inte att den uppfyller de särskilda krav och regler som ställs i hemlandet Sverige. Företaget måste också ha koll på den franska och tyska byråkratin.
Kompromissförslaget innebär visserligen att Tyskland eller Frankrike inte får utestänga den svenska firman, men det är samtidigt tillåtet att behålla "nödvändiga" restriktioner.
@3a Text:Flera tjänsteområden är dessutom undantagna från direktivet, bland annat hälso- och sjukvård, allmänna transporter, el och gas, finansiella tjänster, bemannings- och bevakningsbranschen, spelmarknaden, sociala tjänster — ja, listan kan göras lång. Tjänster av "allmänt ekonomiskt intresse" ska heller inte påverkas av direktivet, och det är upp till varje land att avgöra vad som får rum i den kategorin.
Att det gick som det gick är inte förvånande. Tjänstedirektivet blev en het politisk potatis inför EU-parlamentsvalen för två år sedan, och spelade stor roll även i den franska debatten inför folkomröstningen om EU:s grundlag förra året. Motståndet inom fackföreningsrörelsen har varit stort — inför EU-parlamentets omröstning syntes många demonstranter på Bryssels gator — och debatten har präglats av en rädsla för förlorade jobb. LO betraktar således omröstningen i EU-parlamentet som en framgång. Nu är svenska jobb och löner skyddade, menar man.
I själva verket förhåller det sig tvärtom. Tjänstesektorn svarar redan i dag för ungefär två tredjedelar av EU:s inre marknad, men tjänstehandeln över nationsgränserna är försvinnande liten. Likadant är det med produktivitetstillväxten, som det senaste decenniet varit ynka 0,5 procent bland euroländerna. Motsvarande siffra i USA är tre procent. Sverige är visserligen inget euroland, men euroländerna påverkar också oss.
Få har i dag någon annan uppfattning än att det är i tjänstesektorn som framtidens arbetstillfällen finns. I den globala konkurrensen går det inte att slå vakt om tillverkningsjobb. Det ligger ingen trygghet i att ett företag på en ort har erbjudit säkra anställningar i över hundra år, vilket medarbetarna på Bahco i Enköping dessvärre blev varse i förrgår.
Bättre än att slåss för de jobb som finns i dag är att se till att det finns goda förutsättningar för nya jobb att växa fram. Ett gemensamt europeiskt tjänstedirektiv hade kunnat bjuda på sådana förutsättningar. I stället förblir det mesta vid det gamla.