Örfilar och sympati
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Inte sällan inträffar det då att andra fackförbund varslar om stridsåtgärder till stöd för sina strejkande kamrater. Man talar då om sympatiåtgärder. Problemet är att dessa stridsåtgärder slår blint, träffar företag som inget har att göra med den ursprungliga konflikten.
En aktuell illustration av hur det fungerar är den pågående finländska konflikten på pappersindustrins avtalsområde som inleddes i går morse. Den följdes omedelbart av sympatiåtgärder från det svenska Pappersindustriarbetarförbundet, närmare bestämt i form av en övertidsblockad mot tio av Stora Ensos pappersbruk i Sverige.
Det innebär att företag som arbetar under svenska avtal och med fredsplikt drabbas av stridsåtgärder, trots att de själva inte har något att göra med den ursprungliga konflikten.
Detta är givetvis orimligt, en principvidrighet. Och det omdömet kan inte annat än högst marginellt påverkas av det faktum att denna konflikt förs i etapper — först måndag—onsdag i denna vecka, därefter 25 maj—1 juni då en utvidgad övertidsblockad sätts in.
Ett visst mått av återhållsamhet i själva upptrappningen av konflikten rubbar inte principfrågan: Är det verkligen rimligt att företag som inte har någonting att göra med den ursprungliga konflikten skall drabbas?
I välgörande kontrast till det stökiga 1980-talet har svensk arbetsmarknad nu under rätt många år präglats av balanserade uppgörelser och långa perioder av arbetsfred. Det gör att den diskussion av obalanserna till fackets fördel i fråga om konfliktvapen och stridsåtgärder som började föras för ett par decennier sedan ebbat ut.
Med de utmaningar som globaliseringen och den ökade rörligheten ställer talar mycket för att vi på nytt närmar oss ett läge där dessa frågor får ökad aktualitet igen.
Problemet kan sammanfattas med konstaterandet att det aktuella regelverket är av gammalt datum, tillkommet i en tid då arbetsgivarparten var långt starkare än den nu är.
Arbetsgivaren har egentligen bara en verkligt kännbar stridsåtgärd att gripa till, nämligen lock-outen — som innebär att alla arbetare utestängs från arbetsplatsen och får leva på fackets strejkkassa. Men att inte ha något att ta till mellan ett förhandlingssammanbrott och en totalkonflikt gör ju att arbetsgivarnas rörelsefrihet blir högst begränsad.
Jämför detta med den arsenal av konfliktåtgärder som facket kan ta till. Börja med olika typer av blockader, fortsätta med att ta ut begränsade nyckelgrupper i strejk — vilket lamslår verksamheten, men tär måttligt på strejkkassorna. Först i sista hand behöver man klippa till med strejk.
Den bästa långsiktiga utvecklingen får vi med ett regelverk som skapar balans mellan arbetsmarknadens parter.