Vladimir Putins regim i Moskva har åtskilliga skäl att vilja rädda Bashar al-Assad kvar vid makten. Det finns starka band mellan länderna sedan kalla krigets dagar. Regeringen i Damaskus köper ryska vapen, vilket göder eliten runt Putin. Syrien erbjuder också direkta militära tjänster, som flottbasen i Tartous, Moskvas enda utanför det forna unionsterritoriet.
De politiska poängerna är inte mindre viktiga: Ryssland strävar efter att hindra USA från att ytterligare breda ut sitt inflytande över Mellanöstern, och vill avbryta FN:s utveckling mot interventioner i medlemsstaternas ”inre angelägenheter”.
Visst leder det ryska stödet till Assad till kritik från omvärlden, inte bara från västmakterna, utan även från människorättsorganisationer. Putinregimen har emellertid aldrig blinkat inför kritiken. Tvärtom fortsätter den hårdhudat att spela samma tuffa maktspel, oberörd eller till och med ytterligare uppeldad av omvärldens fördömanden.
Konfrontationen med USA och andra västländer kan i själva verket tjäna Putins syften, genom att åter frammana bilden av ett Ryssland i kamp för landets intressen, ett Ryssland som utmanar supermakten USA och gäckar västländernas planer. Utrikespolitiken är en arena där Putin åtnjuter högt förtroende från folket, och han använder den gärna som reklampelare för sina framtida presidentkandidaturer. Det är ett klassiskt trick: när ekonomin saktar ner och politiken stelnar, kan diktatorn alltid agera machoman på den internationella arenan. Inte bara i Mellanöstern.
Den som ser mot andra sidan Östersjön och minns åttiotalet lär känna sig lättad. Det kalla kriget är över, ubåtsjakterna har upphört, de baltiska staterna har befriats – till och med gått in i Nato. Hotet mot Sverige är en tunn skugga jämfört med 1900-talets säkerhetspolitiska mörker.
Den som å andra sidan jämför dagens läge med nittiotalet finner färre skäl att jubla. Då liberaliserade Jeltsin Ryssland och sökte avspänning med sin omvärld. Sedan dess har regeringen åter kopplat grepp om civilsamhället och ekonomin. Diktaturen har återupprättats och förskansat sig bakom säkerhetstjänster och storbolag. Putins olje- och gasdrivna gangsterstat har gjort nationalismen till sitt raison d’être, rustar målmedvetet upp militären, och tvekar inte att sätta hårt mot hårt i närregionen. Det har Georgien erfarit. Det kan också våra grannstater kring Östersjön komma att märka – och varför skulle vi vara det enda undantaget?
Det är dags att svensk säkerhetspolitik börjar ta denna uppenbara förändring av hotbilden i beaktande. Ryssland är inte en fientlig makt, men en växande potentiell fara, och det är just mot tänkbara framtida kriser försvaret ska rusta oss.
Men vad händer? Putin köper jaktplan och landstigningsskepp, och söker stridslystet konfrontation med sin omvärld – och Sverige rustar ner!