I Libyen råder brinnande krig, i Jemen tilltagande anarki, i Syrien daglig blodsutgjutelse – i skrivande stund har närmare 2000 personer dödats av Assads säkerhetsstyrkor, och det kan bli mycket värre än (se ledaren 2/8). I lilla Bahrain tycks upproret helt ha utplånats, av inhemskt förtryck och en saudiskledd militärintervention.
Inte ens i de länder där revolutionerna verkade segra med presidentens fall, Tunisien och Egypten, har något nytt trätt i diktaturernas ställe – tvärtom kämpar den gamla regimens män för att behålla så mycket makt de kan. Samtidigt finns här uppenbarligen hoppet om något nytt, och bara det är värt att fira: med ben Alis och Mubaraks störtande blev hela den rådande ordningen i regionen plötsligt ohållbar.
Fallande presidenter och exploderande bomber har stulit uppmärksamheten, men effekterna av upproret har synts också där regimerna behållit makten. Marocko har upplevt stora demonstrationer, och får nu en ny grundlag som åtminstone naggar kungadiktaturen i kanten. I grannlandet Algeriet har president Bouteflikas militärstödda regim på samma sätt panikslaget snubblat framför folkopinionen, hävt ett två decennier gammalt undantagstillstånd och lovat allehanda reformer. Det är knappast demokratisering, men åtminstone förändring där ingen sådan synts på många år.
Om detta finns mycket att säga, men en faktor som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar är ekonomins – som vanligt – grundläggande roll. Den märks inte minst på det geografiska mönstret för revolutionens spridning: det har varit en nästan överallt pålitlig tumregel att de rika oljestaterna sluppit protester, trots att de tillhör områdets minst demokratiska. Kungaätterna kring Persiska viken har helt sonika kunnat köpa stöd med hjälp av en expansiv välfärdspolitik och kostsamma klientsystem, medan fattigare länder drivits till revolutionens rand av stigande världsmarknadspriser, oljeprisökningar och social oro.
Från västlig horisont har vi gärna velat se upproren som en ren kamp för frihet och lika rättigheter, men verkligheten är betydligt mer komplicerad. Visst har förtrycket och korruptionen drivit in många i opposition, men fattigdom och arbetslöshet tycks ofta ha varit ännu viktigare drivkrafter, eller åtminstone oskiljbara från de politiska motiven.
De sociala och ekonomiska frågornas betydelse har knappast minskat efter revolutionens politiska seger. Opinionsmätningar från Egypten visar exempelvis att en förkrossande majoritet nu intresserar sig främst för att få mat på bordet, snarare än för grundlagsskrivandets finare poänger – även om den senare frågan i längden också kommer att avgöra den förra.
Här öppnar sig ett gap mellan folk och styrande som kan bli mycket farligt för framtiden, genom att uppmuntra till ekonomisk och politisk populism. Den ekonomiska turbulensen försvagar regionens redan klena demokratiska och frihetliga rörelser, och underlättar för auktoritära populister – vare sig det är islamistiska oppositionsrörelser eller ”starka män” ur den gamla regimen – att gripa makten. I Tunisien kärvar den postrevolutionära ekonomin allvarligt, och en känsla av svek och brustna illusioner tycks sakta men säkert förgifta debattklimatet inför de kommande valen. Samma sak gäller Egypten, där militärer och islamister opportunistiskt allierat sig mot de unga demokrater som ursprungligen ledde revolutionen (se ledare 29/7 och 4/8).
Mellanösterns framtid är dess egen, och varje folk måste få välja sin egen väg framåt. Men lika lite som vi ska inbilla oss att vi kan (eller bör) styra utvecklingen söder om Medelhavet, lika lite har vi råd att ignorera den. Europa och arabvärlden är oupplösligt förenade genom ekonomiska, politiska och historiska band, och förstås genom migration. Vi har allt att vinna på ökad frihet och växande välstånd i vårt närområde.
Av allt det som de europeiska länderna kan göra för att stötta Mellanösterns demokrater, lär ingenting just nu vara viktigare än att staga upp de vacklande postrevolutionära ekonomierna genom bistånd och liberaliserad handel i stor skala. Till och med frihetstörsten kan nämligen släckas av vanlig hunger.