Den ekonomiska krisen i Grekland är välkänd. Med ett budgetunderskott på 13–14 procent av BNP 2009 var landet allra sämst i Europa. Länder som Portugal, Spanien och Storbritannien låg inte långt efter, men Grekland blev ändå sinnebilden för effekterna av vårdslös ekonomisk politik i kombination med finanskris.
Situationen har nu rätats upp tack vare det enorma stödlånet från EU och IMF, samt den inledda budgetsaneringen. Men ingen vet ännu om det kommer att räcka. Och protesterna mot besparingarna i Grekland har visserligen mattats något, men inte upphört.
Under försommaren har olika uppfattningar om orsaken till den grekiska krisen florerat, men inte alltid så väl underbyggda av fakta. Finansminister Anders Borg (M) sade i Dagens Industri den 9 maj att ”svenska skattebetalare och andra skattebetalare ska inte behöva betala för att greker väljer att gå i pension vid 40-årsåldern. Det är oacceptabelt.”
Han ville inför EU:s förhandlingar understryka att Sverige inte i första hand skulle drabbas av den grekiska skuldkrisen. Med exemplet ville han också peka på att de statliga förmåner som finns i Grekland ger utrymme för att komma till rätta med ekonomin på egen hand. Men följderna av uttalandet blev nog inte som finansministern tänkt sig.
Det är sant att vissa yrkesgrupper i statlig tjänst i Grekland kan gå i pension tidigt. Men för full pension krävs att man är 55 år och har arbetat i 35 år. Och den genomsnittliga pensionsåldern är 61 år, inte mycket lägre än i andra europeiska länder.
Men Borgs påstående har nu upprepats och förvanskats så många gånger att det blivit en sanning att greker i allmänhet levt över sina tillgångar. Att man går i pension när man vill och lever livets glada dagar. Nu får andra betala för grekernas lättsinne eller, rent ut sagt, lathet.
Motbilden i Sverige har heller inte låtit vänta på sig. Enligt den (företrädd av vänstertidskrifter och flera fackliga organisationer) har Greklands kris orsakats av rovgirig kapitalism i första hand och EMU i andra hand. Nu vill ett slags borgerlig konspiration halvera välfärden för de stackars grekerna, ett exempel som kan följas av fler i Europa.
Minnet är kort. För knappt 20 år sedan hade Sverige närmast identiska budgetsiffror med dagens Grekland. Det internationella förtroendet för svensk ekonomi var kört i botten. Det fanns bara en väg tillbaka, sanering av de offentliga finanserna och benhård budgetdisciplin. Den insikten, som till slut kom, betalar för vår välfärd än idag.
Ett annat uttalande från Anders Borg om Grekland, ”det går inte i längden att ha en svensk välfärd med amerikanska skatter”, träffade betydligt mera rätt. Detta säger en hel del om den brist på disciplin som rått under flera decennier.
En tillbakablick från OECD:s Economic Surveys, som sammanställts av nationalekonomen Andreas Bergh, visar att varningsklockorna om Grekland ringde redan 1982 då budgetunderskottet var 11 procent och inflationen 20 procent. Obalansen bestod under 80- och 90-talen samtidigt som statsskulden bara växte.
Vid EMU-inträdet 2001–2002 var skulden uppe i 117 procent av BNP, medan budgetunderskottet och inflationen plötsligt var beskedliga tre respektive fyra procent, exakt vad som krävdes för medlemskap. Många bedömare anser att Grekland kom med i EMU på felaktiga grunder, att siffrorna hade friserats för att duga.
Skatterna kommer inte in till den grekiska staten. Korruptionen är utbredd och den svarta sektorn bedöms utgöra 30 procent av den totala ekonomin. Politiken domineras av ett fåtal familjer. Demonstrationerna i Aten är beviset för att medborgarnas förtroende är på upphällningen. Förtroendet har sviktat förr, men då lappats ihop av de styrande. Nedskärningar är inte populära så de offentliga jobben och förmånerna har blivit fler och fler. Det gäller inte bara pensionsvillkoren.
Grekland har uppenbarligen fler problem att ta tag i än vad Sverige hade 1992. Men det är inget skäl till att inte inleda processen. Landet behöver all hjälp det kan få, men den största delen av arbetet måste man göra på egen hand.