Det är lätt att förstå att regeringen är angelägen om en uppgörelse över blockgränsen i försvarsfrågan. Men just mot den bakgrunden framstår dess eget bakvända sätt att lägga upp och driva förhandlingarna som särdeles obegripligt.
Det är en gammal svensk tradition att beslut om försvaret skall vara förankrade i politikens mitt och över blockgränsen. Försvarspolitiken skall vila på en stabil politisk grund.
Det är ett nationellt intresse att partier som vänsterpartiet, med ett mörkt förflutet och med troende kommunister i ledningen ännu i dag, inte får något inflytande över försvarspolitiken. Man skall inte bortse från att många socialdemokrater fick denna sunda insikt med den ideologiska modersmjölken.
Därutöver har socialdemokraterna ett mer omedelbart taktiskt behov av att försöka hålla stödpartierna på åtminstone armlängds avstånd i försvarsfrågan. För den dag man gör upp med stödpartierna om försvaret är man de facto enig om försvarspolitiken.
Nästa gång språkrören Eriksson och Wetterstrand begär statsrådsposter för miljöpartiet går det då inte att hänvisa till en förment avgrundsdjup oenighet om försvaret som ett avgörande argument för att avslå en sådan begäran,
Först i går fick de borgerliga partierna för första gången en genomgång av det planerade försvarsbeslutet med de konkreta motiveringar som ligger bakom planerna på förbandsnedläggningar. Hittills har man uppenbarligen enbart talat om budgetens nivå.
Det visar vilken oseriös och nonchalant attityd regeringen har i denna fråga. Tydligen hade man tänkt sig att utnyttja de borgerliga enbart som någon sorts budgetteknisk "kanonmat" i det enda syftet att neutralisera stödpartierna.
Först fastställa försvarets uppgifter, därefter dess budget. Det måste vara den rimliga tågordningen.
Alla är eniga om att det framtida försvaret i mycket hög grad kommer att behöva användas för svåra internationella uppgifter. Det kräver kvalificerade människor, med kvalificerad utbildning och kvalificerad materiel. Det kommer att bli mycket dyrt. Men de unga män och kvinnor som vi framtiden kommer att sända ut i skarpa lägen mycket oftare än förr har rätt att kräva det allra bästa.
De borgerliga bör endast göra upp om ett försvarsbeslut där det finns balans mellan förvarets ekonomi och dess uppgifter.