Olof Palme hade myntat uttrycket ”Kentucky fried children” om förskolor i enskild regi – det rörde sig mest om föräldrakooperativ i början. Så kom även debatten om friskolor. Dåvarande utrikesministern Sten Andersson (S) fällde en kommentar som gick ut på att det var mer rättvist att alla gick i lika dåliga skolor än att vissa gick i skolor med höjd kvalitet. Som en definition på jämlikhet.
S var ändå med om att införa friskolesystemet, och trots senare debatt om vinster i välfärden är det få i partiet som torde förneka att friskolorna inneburit en positiv utveckling för alla skolor, även de kommunala. (Problemet är snarare att ansvaret i skolan är just kommunalt – men detta skulle ingen socialdemokrat medge.)
Trots att socialdemokrater tvingats acceptera att rättvisa inte betyder att alla gör exakt samma sak på exakt samma villkor sitter ränderna kvar. Att alla ska gå högskoleförberedande program på obligatoriskt gymnasium och helst också fortsätta till högskola är vackra men orealistiska tankar. Om universiteten sedan fördelas på alltför många svenska orter i vårt lilla land, så går det ut över kvaliteten på forskningen. Och alla blir förlorare.
När nu Omtanken – Uppsalas palliativa centrum – läggs ned, så fäller äldrenämndens ordförande Monica Östman (S) en klassisk S-kommentar: ”Många avlider i våra verksamheter varje år och vi har en god allmän palliativ vård för dem. Med det här beslutet kommer den att bli mer jämlik.”
Det finns alltså ett ”jämlikhetsargument” som grund för att lägga ned en verksamhet specialiserad på människor med särskilda behov. Och inte vilka behov som helst: ovanligt svår smärta och kraftig ångest. Hos döende.
Äldrenämnden vill spara pengar. Men särskilda behov kostar – och bör få kosta – lite mer, i skolan, vården eller omsorgen. Att lägga ned en rosad specialistverksamhet med argumentet att vården då blir ”mer jämlik” är cyniskt och osolidariskt.
Som om de patienter som inte har det lika svårt mot slutet skulle vara avundsjuka.