Göran Hägglund är den enda partiledaren som tar sociala medier på allvar. Där de andras deltagande känns tvunget och regisserat av medarbetare, är Hägglunds intresse för Twitterkonversationer och pillande med låtlistor till Spotify genuint. Det märks att han verkligen tycker att det är roligt. Att det numera finns en särskild Göran Hägglund-applikation för hugade Iphone-användare känns därför helt naturligt - om än onödigt.
För det är inte i mediemänniskors mobiltelefoner eller genom korta statusuppdateringar mellan möten som valet vinns. Utan ett tydligt budskap som tilltalar väljarna blir det ingen valseger. Och att döma av det valmanifest som Kristdemokraterna presenterade i går, har partiet en bit kvar till den där vinnande politiska mixen.
Kristdemokraternas problem att nå fram till nya väljare liknar de utmaningar som även Folkpartiet och Centern brottas med. Allt sedan Moderaterna övergav skattesänkarretoriken och ritade om det politiska landskapet har det blivit trängre på den politiska mitten. Tidigare säkra väljargrupper attraheras numera i mycket högre grad Moderaterna. I det läget är det en svår balansgång för alla de tre mindre borgerliga partierna att hitta nya väljargrupper - utan att för den skull anklagas för illojalitet mot Alliansen.
Men för Kristdemokraterna återstår också att välja väg. Ska man vara trogen arvet att vara ett parti som förenar omsorg om medmänniskan och familjen med en stundtals moralistisk pekpinnepolitik eller är det nya inriktningen om att lämna ”verklighetens folk” ifred som ska gälla?
Att döma av titeln på valmanifestet - man har valt att damma av Folkpartiets slogan ”ett mänskligare Sverige” från valrörelsen 1998 - är det med ett klassiskt kristdemokratiskt budskap som Göran Hägglund ämnar gå till val. Men partiet verkar ha svårt att bestämma sig. Två saker framgår tydligt av ett annars minst sagt otydligt valmanifest: för det första att ett barnfamiljernas himmelrike bara är ett fördubblat vårdnadsbidrag bort, för det andra att KD fortfarande inte kan bestämma sig vilken väg man vill gå.
Å ena sidan handlar det om att värna de svaga, om en värdig, mänsklig och, får man anta, generöst finansierad offentlig välfärd. Å andra sidan spökar talet om ”verklighetens folk” och om att stat och kommun ska hålla tassarna borta från medborgarnas privatliv.
Var för sig skulle bägge dessa budskap kunna locka väljare, men när de ska samsas i samma politiska program blir resultatet någonting annat. Det blir rörigt, osammanhängande. Alltså raka motsatsen av vad ett valmanifest borde vara och precis det som ett KD inte behöver.
Göran Hägglund brukar vifta bort dåliga opinionssiffror med att Kristdemokraterna alltid gör bra valspurter. Må så vara. Men om spurten ska lyckas den här gången krävs någonting mer än vårdnadsbidrag, oklara besked och en tolv år gammal folkpartislogan. Det inser nog även Göran Hägglund.