LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har gått ut hårt, både mot regeringen och mot arbetsgivarna. När försämringarna i a-kassan genomförs blir löntagarna mer otrygga, betonar hon. Därför kommer facket att gå emot alla krav på uppmjukning av reglerna för turordningen när företagen gör sig av med anställda.
Ett av skälen till att Svenskt Näringsliv inte brukar motsätta sig reglerna i Las, lagen om anställningsskydd, är att facken åtminstone på de större företagen inte brukar vara så stenhårda utan gå med på vissa undantag som arbetsgivarna kräver. Men det är alltså slut med det nu, enligt LO-ordföranden, och det kan drabba vissa företag hårt i en vikande konjunktur.
En av de svåraste nötterna att knäcka blir lägstalönerna som ska höjas med minst 1 400 kronor, vilket både Metall och Sif kräver. Arbetsgivarna vill tvärtom ha så kallade öppningsklausuler. Det innebär att man i vissa fall kan anställa personer till en lägre lön än avtalet. Motiveringen är att vissa företag faktiskt går dåligt trots högkonjunkturen och att den hårda internationella konkurrensen kräver rörlighet.
Höga lägstalöner gör det svårare för arbetsgivarna att anställa personer som kanske inte är på topp, det vill säga särskilt ungdomar och personer med invandrarbakgrund som saknar erfarenhet av det jobb som erbjuds och som därför måste läras upp på arbetsplatsen. LO-kravet kan alltså drabba de arbetslösa.
För facket är det viktigt med höjda lägstalöner, också eftersom det brukar leda till att även högre avlönade får ungefär motsvarande höjning. Det är sådana beräkningar som gör att facket säger sig kräva lönehöjningar på relativt blygsamma 3,9 procent, medan arbetsgivarna hävdar att kraven kostar 6,5 procent.
Arbetsgivarna har ju bäddat för höga lönekrav genom Michael Treschows utmanande krav på höjda direktörs- och styrelselöner. Visserligen har flera höga direktörer kritiserat honom, men redan beslutade löne- och bonushöjningar för flera toppchefer har retat facket. Det visar ju att det finns pengar. Och varför ska bara somliga få njuta frukterna av allas arbete? Det blir en svår debatt för arbetsgivarna.
Konjunkturen ser just nu mycket bra ut och även ett par år framöver är utsikterna ljusa, om än inte riktigt lika bra som i år. Men efter högkonjunktur kommer alltid lågkonjunktur, och arbetsgivarna är rädda för att den hårda konkurrensen och sämre ekonomiska utsikter kommer att göra det nödvändigt att dra åt svångremmen. LO-krav som att vägra undantag från Las och lokal strejkrätt gör arbetsgivarna nervösa.
En annan knepig fråga är kvinnolönerna. Det är ett faktum att kvinnors löner oftast ligger ett antal procentenheter lägre än mäns för motsvarande jobb. Men ännu mer uppenbart är att jobb där kvinnor dominerar har lägre löner än liknande jobb där män dominerar. Problemet är bara att det är oerhört svårt att bevisa vad som är "liknande" jobb. Försöken att få detta problem avgjort i Arbetsdomstolen har misslyckats.
Kommunal har drivit denna fråga hårt och också haft stora framgångar. Kommunals medlemmar har fått högre lönepåslag än många andra grupper. Men nu knorras det på sina håll, även i facket. Alla undersökningar visar att produktiviteten i den offentliga sektorn inte når upp till den privata sektorns. Lönehöjningar för kommunalanställda betalas med höjda skatter. Hur mycket ska andra avstå för att år efter år betala Kommunals stora lönepåslag? mumlas det bland industrianställda.
För regeringen är utgången av avtalsrörelsen avgörande. Om förhandlingarna går snett och resulterar i inflation och sänkt produktivitet så hjälper inga fiffiga politiska lösningar. Om de nya jobben inte kommer, om det inte blir lättare för företagen att anställa, om sysselsättningen inte ökar, då kommer de fyra regeringspartierna med all säkerhet att förlora valet 2010.
gunvor.hilden@comhem.se