Oväntad hjälp åt Mona Sahlin
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Nej, inte riktigt. För samtidigt som oppositionen sammantaget får högre siffror än rege-ringen så visar andra mätningar att förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt vida överstiger förtroendet för oppositionsledaren Mona Sahlin. Och ställer man frågan vem som vinner nästa val så blir svaret från en majoritet i många mätningar ändå Alliansen.
Hur kan det vara så? Den kortaste förklaringen är nog den som en gång formulerades av Aftonbladets Lena Mellin: Regeringen är den enda busen på plan. Regeringen gör det som den förväntas göra, alltså lägger fram förslag och driver igenom dem i riksdagen. Så länge som oppositionen bara säger nej så har den en bekväm resa - all
ilska riktas ju mot de förslag och beslut som verkligen går att bedöma och de är naturligtvis alltid kontroversiella på åtminstone något sätt.
Värre blir det när oppositionen själv måste föreslå något. Då visar det sig att även oppositionens politik är kontroversiell på det ena eller andra sättet och det blir naturligt att göra jämförelser. Hur ska det till exempel bli med skatterna och skolan? Kanske regeringens politik ändå är att föredra framför oppositionens?
När denna jämförelseprocess sätter in och busarna på plan plötsligt blir flera så förändras förutsättningarna. Och Alliansen har än så länge ett psykologiskt övertag. Dels är det en allmän uppfattning att regeringen hittills klarat krisen ganska bra. Dels har regeringspartierna den obestridliga fördelen av att vara samkörda i de viktigaste frågorna. Oppositionen har inte hunnit längre än att man lovar att bli överens senare - och var och en som funderar över saken inser vilka svårigheter det måste vara för Mona Sahlin att tillgodose både de nödvändiga väljarna i mitten och Lars Ohlys vänsterparti.
Årets budget syftar givetvis bland annat till att att förebygga sådana effekter av finanskrisen som på allvar kan hota rege-ringens återval. Blir effekterna av krisen inte värre än hittills så har regeringen fördel inför valåret. Men även goda utgångslägen kan slarvas bort. Och de största hoten är ofta de mest oväntade. Just nu kommer hotet från kristdemokraterna.
Det handlar inte om att partiet möjligen riskerar att komma under fyra procent. Nej, risken är att KD:s utspel riktade mot moral- och kulturkonservativa väljare i stället leder till att Alliansen som helhet tappar till oppositionen.
Det är klart att Göran Hägglund vill locka till sig väljare och att det kanske finns en marknad för hans tal om verklighetens folk contra "kultureliten" också på den rödgröna sidan. Men vad Hägglund sannolikt aldrig insåg var att hans svepande formuleringar har retat också kulturengagerade Alliansväljare. Många liberalt sinnade svenskar - och säkert också åtskilliga mer traditionellt konservativa - känner sig illa berörda över att en minister i en borgerlig regering lånar sig till så enkla påhopp och oprecisa beskyllningar som Hägglund gjorde. Och det blir inte bättre av att andra kristdemokrater tar ut svängarna ytterligare och säger sig hylla pat-riarkatet (se UNT:s ledarlogg i torsdags) eller instämma med personer som utmanar den politiska korrektheten genom att säga att kvinnors uppgift är att vara vackra och tjänstvilliga mot männen (KD:s partisekreterare Lennart Sjögren 18/9). Andra kristdemokrater, som kvinnoförbundets ordförande Maria Fälth, har reagerat snabbt och tydligt.
Fälth vill inte att hennes parti ska förknippas med ett inskränkt könsrollstänkande. Men
andra i och i närheten av KD tycker sig tydligen nu kunna vinna rubriker och väljare genom att misstänkliggöra jämställdhet och andra elementära liberala värden - som naturligtvis också ingår i de flesta tolkningar av begreppet kristen människosyn. Fortsätter Sjögren och andra i tangentens riktning så uppstår en kulturkamp inom Allianslägret som kan få direkt påverkan på valutgången.