Självklart ska en tidskrift som står så nära det republikanska partiet kritisera en demokratisk president. Problemet är att budskapet är så till den grad förutbestämt att blotta tanken att också en demokratisk president är patriot och vill skydda sitt land mot terrorismen är otänkbar redan i utgångsläget. ”Gloriously mistimed” var omdömet om Weekly Standards ledare i brittiska Economist.
I verkligheten har naturligtvis denna amerikanska administration, precis som den föregående, gjort allt som stått i dess makt för att spåra, gripa eller döda bin Ladin. Det hade kunnat lyckas för George W Bush. Nu lyckades det för Barack Obama.
Stödet för Obama har växlat starkt under åren i Vita huset och har, föga överraskande, nu åter stärkts. Det betyder inte att omvalet 2012 är ett dugg säkrare än tidigare. Den äldre president Bush förlorade mot Bill Clinton året efter det framgångsrika kriget om Kuwait som annekterats av Saddam Husseins Irak. Den viktiga frågan då var med Clintonkampanjens ordval ”ekonomin, dumbom”.
Den viktiga frågan för amerikaner i allmänhet är också nu ekonomin: skuldsättningen, arbetslösheten, välfärdssystemens kostnader. Om dessa problem blir en större belastning för presidenten än för en republikansk utmanare vet dock ingen i dag med säkerhet.
Presidenten har ansvaret, men de förslag som läggs av republikanska politiker är inte automatiskt mer populära. Till sist handlar det om trovärdighet och om vem som framstår som mest villig att bidra till konstruktiva lösningar. Och sådana förutsätter alltid ett mått av kompromissvilja — just det som så påfallande saknas inom den del av det republikanska partiet som de senaste åren gjort mest väsen av sig.
Det vore bra för kvaliteten på den amerikanska debatten om de sansade krafter som också finns inom det republikanska partiet försökte hävda sig bättre mot de rabiata personer som angett tonen de sensate åren. Kan Usama bin Ladins död bidra till detta?