Läkarbristens vara eller icke vara är ett ämne som diskuteras med jämna mellanrum. Enligt den senaste nyhetsrapporteringen ska bristen vara löst inom en tioårsperiod. Delvis beroende på att läkarutbildningarna har byggts ut kraftigt de senaste åren. Men det är inte det enda tillskottet. Många studenter har valt att utbilda sig till läkare utomlands. De kommer nu tillbaka till Sverige igen för att jobba.
Det tycks alltså som att allt snart kommer att bli frid och fröjd – eller?
Det beror på hur man ser det. I en utvärdering av läkarutbildningen som utförts av Medicine Studerandes Förbund, konstateras, att universitetens stora grupper av läkarstudenter resulterat i att studenterna får utföra färre praktiska moment, får sämre handledning och får träffa färre egna patienter.
Frågan är alltså om fler men sämre utbildade läkare är rätt väg att gå. I synnerhet som mycket talar för att dagens personalbrist till stor del bottnar i strukturella snarare än reella problem.
Många landsting har visserligen svårt att rekrytera tillräckligt många läkare. Samtidigt är det dock sällan svårt att hitta villiga stafettläkare som mot lämplig ersättning är villiga att fylla upp dessa vakanser under en längre eller kortare tid. Svenska läkare tillbringar också ovanligt få timmar i direktkontakt med sina patienter. En stor del av arbetstiden går exempelvis åt till rent administrativa sysslor som journalskrivning. Ett bättre utnyttjande av läkarnas arbetstid skulle således kunna lösa en del av bristen.
Mycket tyder alltså på att den generella läkarbristen inte är så omfattande som det ofta görs gällande.
Det finns dock en reell läkarbrist som det inte talas lika ofta om. Precis som i övriga samhället är pensionsavgångarna stora de närmaste åren. Många av de läkare som redan har eller kommer att gå i pension är specialiserade på områden, som har ratats av yngre läkare.
Redan i dag är bristen inom vissa specialiteter akut. Det har exempelvis inte utbildats många allergologer sedan 1980-talet. Antalet allergologer minskar därför snabbt samtidigt som behovet av deras specialistkunskaper ökar då allt fler blir allergiska.
Även andra specialiteter är hårt drabbade. Inom cancervården får man inom vissa landsting vänta orimligt länge på provsvar. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med patologer som kan utvärdera proven, vilket kan fördröja livsnödvändig behandling.
Men bristen på vissa specialister drabbar inte bara patienterna. Förr eller senare måste nya allergologer och patologer utbildas. Men frågan är vem som ska lära upp dem. I takt med att dagens specialistläkare går i pension förloras viktig kunskap och erfarenhet, som inte kan ersättas i en handvändning.
Att öka platserna på landets läkarlinjer är en lika enkel som skenbart effektiv åtgärd att göra något åt vakanserna ute i vården. Att ta itu med de verkliga och strukturella problemen är mycket svårare, men det är nödvändigt om läkarbristen ska botas inom en snar framtid.