Visst finns det goda motargument. En del av den frånvaro som skolledning och lärare lätt kan uppfatta som skolk har i själva verket rimliga förklaringar, och i många fall är skolket snarare symptom på andra problem.
Juholt exemplifierar själv med mobbade elever, krångliga familjesituationer, och så vidare, och det är goda poänger. Men just därför är det så viktigt att skolkandet synliggörs tidigt, så att skolan eller övriga vuxenvärlden kan gripa in och försöka ställa problemen till rätta.
Barnombudsmannen Fredrik Malmberg, själv med FP-bakgrund, påpekar att ”en sådan notering kan undergräva en redan utsatt elevs självkänsla än mer”. Det är sant. Å andra sidan är det antagligen ännu fler elever som genom ett tidigt ingripande från skolan eller familjen skulle få en bättre skolgång, och kanske hamna på en bättre kurs i livet rent allmänt, om deras vaneskolkande bokfördes och stoppades i tid.
Flera studier har dokumenterat ett klart samband mellan skolk och andra problem, som drogmissbruk och brottslighet. År 2004 publicerade exempelvis Brottsförebyggande rådet just en sådan rapport, som visade att skolkande elever oftare både begick och utsattes för brott, och att riskerna ökade ju större frånvaron var.
Även om betygsregistrering av skolket inte är någon lösning för mer grundläggande problem i skol- och hemmiljön (eller i undervisningen), så lär konsekvent rapportering och tidiga ingripanden åtminstone dämpa den slentrianmässiga frånvaron och sända en signal om skolans betydelse.
Utbildningsministerns förslag har med andra ord både för- och nackdelar, och borde inte vara så förfärligt kontroversiellt. Det är inte första gången Björklund tar upp frågan, och senast hösten 2010 lät S meddela att partiet inte hade några invändningar mot att skolk skrevs in i betygen.
Ändå har debatten genast, som vanligt, kört ner i de vanliga hjulspåren. Så snart Björklund öppnar munnen tycker sig oppositionen snarare höra Dolores Umbridge, den sadistiska läraren från Trolldomsministeriet Harry Potter-böckerna — en karikatyrmässigt elevhatande symbol för kadaverdisciplin och katederundervisning.
Men Björklund har i viss mån sig själv att skylla för den saken. Hans politiska karriär bygger, om inte på svart magi, så åtminstone på en välbekant ritual: att finna en konfliktyta som garanterar ett praktfullt mediegräl, och låter honom framstå som den främste talesmannen för ordning och reda i skolan. Därför den ständiga fixeringen vid utspelsvänliga symbolfrågor om mobiler i klassrummet, kepsar på lektionerna eller skolk i betygen.
Egentligen är detta småsaker jämfört med skolans stora problem: lärarutbildningen, den vanskötta kommunaliseringen, betygssystemet, personaltätheten, med mera — sådant som man verkligen kan bli fruktansvärt upprörd över. Å andra sidan, och det är Björklunds poäng, kommer ingen av de sakerna att fungera om skolan inte präglas av en grundläggande ordning.