Ingen sansad person kan på allvar anse något sådant. Övergrepp, hets och gruppfördomar är lika fel oavsett vilken grupp det gäller och var i världen det förekommer. Men i en krönika i Länstidningen i Östersund den 28 december skriver Kjell Albin Abrahamsson, en av Sveriges mest erfarna journalister, som om han tyckte tvärtom.
Nyheter om övergrepp mot kristna i länder som Syrien, Irak eller Egypten kommer med täta mellanrum. På juldagen skedde två bombdåd mot kristna kyrkor i Bagdad. I Syrien är de kristna måltavlor för de al-Qaidaanknuta rebellrörelserna. I Egypten har attackerna mot kristna ökat starkt sedan president Mursi avsattes. Det handlar om kristna kyrkor som funnits sedan kristendomens uppkomst men som nu av extrema islamister betraktas som fiender till islam, trots århundraden av samexistens. Hundratusentals människor har flytt från sina hemländer på grund av religiös förföljelse.
Det är viktigt att världen reagerar mot detta. Men det handlar inte om att övergrepp mot kristna - eller judar, eller muslimer eller vilken annan grupp som helst - är värre än övergrepp mot andra utan om att det alltid är fel att attackera människor på grund av deras religiösa tillhörighet eller kulturella bakgrund. Ändå skriver Abrahamsson, sedan han beskrivit våldet mot kristna: ”I Sverige gäller ändå mantrat: visa tolerans, arbeta bort din fördomsfullhet, bekämpa islamofobi. Varför törs så få vettiga människor protestera mot sakernas tillstånd.”
Är det alltså legitimt att hetsa mot muslimer som grupp eftersom extremister i till exempel Egypten attackerar kristna kyrkor? Abrahamsson hänvisar till en artikel i Axess av historikern Lennart Berntsson som ”vågar ta bladet från munnen” och säga att islamofobi ”blivit ett instrument för att brännmärka dem som försvarar den västliga demokratin och samhällsformen mot islamistiska angrepp.”
Vad är detta för trams? Ägnar sig muslimhatande högerextremister i verkligheten åt att försvara den västerländska demokratin? Men något sådant skriver inte Berntson. Den artikel Abrahamsson citerar handlar om helt andra saker, nämligen om den våldsbejakande västerextremism som ibland identifierar sig med lika våldsbejakande islamister. Att sådana grupper försöker stämpla sina kritiker som islamofober bör inte förvåna någon. Men islamofobi finns på riktigt, precis som hat och hets mot judar, katoliker, svarta eller romer. Man visar ingen solidaritet med förföljda kristna i Mellanöstern genom att släta över eller ursäkta hets mot en annan grupp i vårt eget land.
Spelar en slarvigt skriven krönika av detta slag någon roll? Förhoppningsvis inte. Men i det samhällsklimat vi nu upplever är varje nytt tecken på att personer som borde veta bättre bidrar till att legitimera fördomar djupt oroande.