Överhetens välvilja
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
En hundralapp extra i månaden får de som har två barn hemma, är ungarna tre till antalet blir höjningen 150 kronor. Summorna kan tyckas små, men för de cirka 200 000 hushåll som berörs är pengarna inte att förakta.
En godhjärtad insats av regeringen, kan man tycka. Men i själva verket är det tvärtom. Bidragshöjningen underlättar för dessa familjer att ta sig ur sin relativa fattigdom — den dämpar de marginaleffekter som skapar fattigdomsfällorna, men ändrar inget i grunden.
Och för att få bostadsbidrag ska man i detalj redovisa familjens ekonomiska situation för försäkringskassan på byråkratiska blanketter, i hopp om att finna nåder hos handläggaren och regelverket. Det handlar alltså — bokstavligen — om att stå med mössan i hand inför överheten.
Regeringen bryr sig inte ett dugg om att en huvud-orsak till att så många har så små marginaler att en hundralapp kan utgöra hela skillnaden mellan en pressad och inte fullt lika pressad tillvaro är att svenska låginkomsttagare beskattas hårdast i världen. Det handlar inte bara om att hälften av lönesumman försvinner i skatt. På de allra flesta varor utgör skatten — dvs momsen — en fjärdedel av priset.
Höjda bostadsbidrag må göra att en del familjer bättre lyckas hålla näsan över vattnet. Men bidragen stärker inte deras möjlighet att påverka den egna tillvaron. Regeringen verkar föredra att de är utlämnade till överhetens välvilja.