”Det borde ha slagit ut andra nyheter”, skrev Johan Norberg i Metro 6 mars om att den extrema fattigdomen i världens låg- och medelinkomstländer ska ha minskat från 52 procent 1981 till 22 procent 2008. Allt enligt en rapport från Världsbanken. Han noterar att FN:s mål att halvera den extrema fattigdomen fram till 2015 redan har uppnåtts. Om det så vore, så har han absolut rätt, det borde vara förstasidesstoff. Norberg skriver att ”enligt preliminära siffror fram till 2010 nåddes målet redan då ... – trots finanskrisen”. I rapporten framkommer att Kina stod för merparten av de miljoner som tog sig över den fastställda fattigdomsgränsen, men även Afrika har sett generell förbättring, trots något bakslag i Världsbankens beräkningar.
Problemet är att rapportens slutsatser motsägs av andra organisationer. Ska vi verkligen ge oss själva en klapp på axeln när 950 miljoner människor bedöms gå hungriga, som World Hunger Educations rapport Hunger Notes bedömer för samma år, 2010? Världsbankens siffror motsägs även av FN-organet UNDP:s egna rapporter om målen för 2015. Där är slutsatsen att målen riskerar att inte nås ens till 2015.
Vem har rätt? Den fantastiska bedömningen att 138 200 människor har tagit sig ut fattigdom varje dag sedan 1999, baserar sig på kriterier som kan ifrågasättas. Att komma över gränsen 1,25 dollar om dagen är inte att ta sig ur fattigdom. Frågan är om det ens är att överleva i alla delar av världen. Att Världsbanken alltid har baserat sina rön på samma kriterier är inte ett hållbart argument för att bedömningen därför skulle fånga in allt som viktigt att veta.
Mer rimligt vore att ta fler aspekter i beaktande när man bedömer den globala fattigdomen. UNDP har ett annat sätt att bedöma utvecklingen i världen. Det så kallade HDI, Human Development Index, började användas för att människor och deras möjligheter bör vara inkluderade i kriterierna för att bedöma ett lands utveckling, inte bara ekonomisk tillväxt. Då börjar statistiken bli relevant. Också statsvetenskaplig forskning visar vikten av ett bredare utvecklingsbegrepp där sådant som sjukvård, utbildning och minskad korruption ingår.
Om man kan börja bedöma hur länder med samma bruttonationalinkomst per capita kan ha helt olika HDI nivåer, mätt i till exempel livslängd och utbildningsnivåer, kan man ta lärdom av vilka system som bidrar till att jämna ut skillnader och vilka som ökar dem.
Utöver det har UNDP även börjat beräkna skillnader inom länder, både regionalt och baserat på etniska grupper och noterat stora skillnader. Kontrasterna kan med fördel användas i debatten om prioriteringar och hur länder och regioner kan lära av varandra för att nå de mål som FN satte upp 1990. För målen var mer ambitiösa än att de mest fattiga skulle komma över en överlevnadsgräns.