Till allmän överraskning överlämnade USA-alliansens styresman Paul Bremer den formella suveräniteten över Irak till premiärminister Iyad Allawi i går morse. Överlämnandet var sedan länge planerat till den 30 juni, men tanken var tydligen att undvika kupper och bomber genom att diskret göra det ett par dagar tidigare.
Men den regering som nu fått den formella makten ska bara sitta fram till valet, som är planerat att äga rum i januari nästa år. Den kan alltså inte fatta några långsiktiga beslut. Dessutom är dess makt starkt beskuren eftersom USA genom FN:s beslut fortfarande har rätt att utan irakiskt medgivande gripa och anhålla irakier, till och med utan någon formell anklagelse. Irakierna har inte heller någon överhöghet över de 160 000 utländska soldater som fortfarande finns kvar i landet. Tanken är att successivt föra över ansvaret för landets säkerhet på irakiska poliser och soldater. Men frågan är hur pålitliga de är.
Hittills har erfarenheterna inte varit goda. De nyrekryterade soldaterna och poliserna har i flera fall gjort gemensam sak med de upproriska grupperna. Den nya regeringen kommer alltså att få en mycket svår uppgift.
Den stora fördelen med maktöverlämnandet är väl framför allt att USA nu slipper allt mer av ansvaret för säkerheten och att detta möjligen på lång sikt skulle kunna leda till en lugnare situation. Men om terroristerna och den våldsamma oppositionen också i fortsättningen kommer att betrakta den nya regeringen som USA:s lakejer kan utvecklingen bli kaotisk.
Förmodligen får överlämnandet av den formella makten i praktiken inte så stor betydelse på kort sikt. Det är i stort sett samma personer som sitter i den nya regeringen som satt i det styrande rådet.
Förhoppningar att den nya regeringen omedelbart skulle kunna få slut på våldet är orealistiska. Det finns all anledning att tro att mördandet och kidnappningarna kommer att fortsätta och att vanliga civila irakier också framöver kommer att dödas.
Oro finns också bland kurderna över att löften om ett visst självstyre inte kommer att förverkligas. Detta kan i värsta fall leda till inbördeskrig. Men i bästa fall kommer den nya regering som ska träda till efter valet nästa år att betraktas som legitim av de flesta irakier, militären och polisen tar order från regeringen och terroristerna och upprorsmakarna förlorar det folkliga stöd som de uppenbarligen nu har.
Först då har det nya Irak en chans.